Där går de små i västar likt beska solar
håller fröknar i händer
på trinda ben
i framgång genom kyrkogård
där träd molnar stort
och stenar stramar

undrar om de får berättat
hur rädda de är
för dem som vilar
och deras
små korta lemmar som skuttade till ibland
och reste sina liv
mot händer som varnade och slog

ändå

ögon som kanske såg orkade se
läppar som log
på livstidsstig
stenig som slät som barnakind
upptrampad nedom hämmad och undrande blick

i trots

blev deras bokstäver ristade i sten
och de följer varandra så lätt som
en långdans genom rummen
hand i hand genom salongerna
det är en öppen planlösning
med mycket rymd

och förutom