sprödare, glasklart
kristallvisare
däremot flyktigt
och när som vindens tungspets
vill dela och vill sarga
vindlingarnas struktur, luftådror, vingvindlingar,
utspända i friflygande
för den drömmen högre än jordens gäspande
morgonsträckning uppemot

men aldrig i närheten

det knakar i kotornas fogar, runt sten och markinlåsta rotsystem
vilovärld, morgonknarrande sagovärld, det har varit natt nu och du sov
god morgon och värken, rotvärken och saven och törsten
barksprickorna och solens retliga överlägsenhet, hur många dagar vänder du blicken
upp mot löftesvingar
stillaseglande, obekymrade, saliga
från ditt glödande kärnöga
ser de så ut
men du vet, perspektivet därifrån är en annan fråga
en annan, men mest ingen fråga alls
vingvisshet

och vi talar bort den mörka jorden
från äpplet vi tvättar
från livet vi
längtar
och går och
från morgonen öppnad
på gavel vid mot
dessa glesa försök till tro

och talar bort den mörka jorden
och huttrar i vargtimman, i vargkoftan
när munnar går på jakt

ylande efter ett hjärta

Jag tror hemma
där folk kommer och går

in och ut ur min hjärtesal, där tavlor hänger
och skränar och bokryggar värker

där finns en plats
att återerövra
med krigare som blir tröttare för varje slag

revbenen mer synliga
och blickar knotiga mot fjärran
när de samlar sina vapen

jag tror hemma
det här är våra liv
jag på avstånd

Du ler
där är din rädsla
ditt hopp att gå orörd
din blåa look
och vädjande ögonskål
väntar på fyllnad
frukt eller annat

gardinerna hänger
så oklanderligt i jordnära färg
som expediten rekommenderat
ögonskymmare

men allt annat
svart och är vitt
och du
du bara ler

för om snällast mot alla
släpps först
ur ödestvångströjan
som sitter så hårt, så lungsjukt kvavt
när vädret stannat och darrar
i väntar på himlapiskan

så har du inte blivit vilseförd

Enligt överenskommelse

Det finns en sjö dit jag går när jag väntar på tåget.
Där sitter jag och glor.
Det är som ett avtal:
det finns en sjö
och dit ska människan gå,
åtminstone om pizzerian är stängd,
för att sätta sig och glo.

Jag tittar mot anda stranden, och husen där
och tänker: Bra läge det där.

Det är som ett avtal ingånget och påskrivet
före min tid
av alla parter.
Det ska gälla i förutsägbar tid, så står det
och nu gäller det en timme till avgång
och jag går dit jag måste.

Det finns en sten som jag sätter mig på.
Jag kallar den "min sten"
eftersom det ingår i uppgörelsen
att jag ska göra saker till mina; erövra och namnge.

Det heter ömhet för att det gör ont
vad jag känner av, och för, min sten

och att leva
i enlighet med överenskommelsen
att sitta och titta ut över ytan.

Är det tårar som vattnat
dessa blommor som bara står där
och nickar trött
med klibbiga huvuden

hunden kommer hursomhelst
och gräver dem
samman och sönder

nu är minnesstund
där landskapet öppnar sig
likt en kvinna som vill ge bort
vad hon inte äger
fast mer