Du stannade inför vintern
och tog en annan väg
en som inte var skyltad

Jag visste inte att det fanns en annan väg

Du släppte bagaget och fortsatte gå
med fria händer

Jag förstod inte att man kunde göra så

och jag letar dig nu
i isande insikt med kylslagna fingrar
i höstens fall gräver jag och i morgonens blå stigning
och skyddande hölje och i sol som tränger sig fram
bak väggar och i frihet söker jag
där världar krockar och människor möts där det
silas efter guld där dalar stiger mot berg och störtar
och där det vaskas förfluten tid söker jag
i den sista värmande
vindilen, när det huttras och hoppas längs krokiga
vägar och i vårens haltande
förklaringar
ska jag finna dig

jag letar i glömda berättelser ur tidens hoptrasslade garn

jag ska finna dig i nästa steg mot kärleken

Jag skulle vilja säga att hon gick över ängderna
som på en nostalgisk tavla, fast på riktigt då
när det fanns sommar och med lycka
i sina ögonblickar såg hon mot horisonten

och jag säger så

men jag såg det aldrig

jag såg någon gå i halvhögt gräs dock
i halvhögt gräs och i halvlycka och med roat
ögonkast, som inför en oväntad ljus tanke

men din själ gick över ängarna, som ovan
fast med annan stavning, så gick den
fullständigt fri att vandra in och ut ur
epoker och tidsandar
utan skal
utan att vara på väg någonstans

och den bar på en korg
för bär eller blommor snarare

för en sådan äng är en blomsteräng
utan undantag

Och jag säger då, och nu, att du gick
över ängderna som en sommardröm
lös och ledig
och vad du bar kunde du ha eller mista

vem bryr sig om sant eller falskt nu
när sorgen frusit oss fast

Det är något jag vill säga dig
det finns inga ord

Det är något jag vill visa dig
det finns inga bilder

Det är något jag vill ge dig
jag ger mig inte

Om jag burit dig som en skadad katt
från vägrenen och hem
som i ett barns famn
utan svar

och utan hopp och utan allt
men med all kraft
hemåt

dit där väggarna skyddar

om jag lagt dig där
och vakat

och aldrig mer slutit mina ögon

men ögonblicket var
och är förbi
och förlorat

Jag sitter i en kyrka
jag har knäppt i sup
de sjunger
och det gör ont

Där kommer dom
som tycker att livet är en sång
som tror och tycker
att livet är en sång
De sätter sig

tre rader fram
framför mig
mot altaret till
för att jag har satt mig långt bak, förstås

Där sitter dom
som tror att Jesus vann
och går i hans fotspår och bara
fötter och gör honom ont

Där kommer dom som sitter sen
hos dom som går i fotspår och bara
fötter
tre rader fram och längre bak ändå

Jag knäpper i smyg upp och ner igen
ihop
med rätt knapp i rätt hål och de
sjunger sitt vackraste
och gör mig ont

I dag är jag en sida
i en spansk övningsbok
jag går en sväng på stan
och äter sen middag i utkanten
med vin och utsikt
hos min gamla faster, fortfarande pigg
över bergen
full av ord och utan mening

som inte ett ord finns som inte bär dig
lossar tänderna ur nackskinnet
och släpper dig på mattan

och här sitter jag och letar ord för
längtan som är större än ordet

Denna stiliserade bild
det går alltid att dra några streck
och få en människa

Hon viskar mig mörker

där det lever hudlösa varelser
rivna av taggtråd och utsatta för
livsuppprätthållande beröring
massiv insats, ett teknikens under
i natten
lena händer som vill visa vad
ingen kan veta
bara tron hissar flagg och vill rädda
det som räddas kan

vita dräkter i skuggvärlden

vill skona den lilla rösten
den förkävda viskningen som önskar sång
trummor och trumpet och en slinga
där ingen mening blir hörbar

i det översvallande utbudet

hon viskar mig mörker
en gång viskade hon mig dag
och sjöng mig framtid
jag tror det var så
det finns ett minne

därför dessa ljud i natten

hon viskar mig tvång och tvivel
och ord med bokstäverna huller om buller
likt en dyslektisk mara
hon vänslas med mörker i mörker där jag inte
kan urskilja annat
än kyssande vind mot rutor
skallrar utanför
min mur
vittrar av läpparnas attack

mina lemmar kapade och upphängda
med ojämna snitt
som om en slaktare arbetat extra
några timmar för att kunna ta sig en glad kväll
och till allmän beskådan och varnagel
på torget runt vilket pöbeln flockas
och jublar och frossar så att flottet rinner från trasiga tänder

såsom folkhopen alltid gläds åt en kropps snöpliga upplösning
åt sin egen manifisterade skröplighet
och skammen med bockfot som inte syns
bara en pöl av slemmiga rester
man undviker att trampa i

men varför klandra människan
när katten får jaga sin fågel i fred för kritik

ja, varför

därför
hon viskar mig ursinnet

avståndet och kylan
en isande lovsång till det civiliserade föraktet
mot vilket begäret gröper med sin pik i ena handen
och den andra blossande kinden
slår med sin hacka

hon viskar mig grova hål
från vilka blodet väller fram i märkliga färger
inte alls rött
snarare som var från bölder
som nu skall förintas
en gång för alla

därav djävulens aura så färgad
att gud blir ett blekt alternativ

hon skall göra min kropp ren
som en illustration till den rashygieniska tanken
i någon bok från trettiotalet
där allt av ondo
och ovälkommen art
drivs på flykten med frätande medel
mellan gedigna pärmar
som man öppnar i smyg och upphetsning

man har nåt, man har nåt
av det förbjudna
av skallens form och omfång
av tattarblod
och hat väl inslaget i brokigt presentpapper
bakom ett följsamt leende
och drömmen om dans runt öppen eld
till förföriska kjolar

hon väser mig ormens tunga
i förnekelse av paradiset
ett ljus
som stod rakt och talade
ett släckt ljus vars sista suck sökte avgrundsdjupt

mörker

hon ger det sin röst
den är överlämnad enligt någon överenskommelse
ingången och undertecknad
långt ifrån min vetskap
sparad i ett dammigt arkiv, tills nu

hon släpper det fritt och tyngdlöst
i en viskning

Jag kände en gång en man som hette Brian
En gång när han kom hem till sin husvagn efter en sen
kväll på puben stod den i lågor och hans fru
och tre barn likaså.

Det var vi floden. Den vackra floden Avon.
Så hemskt nära vattnet.
Där ligger fortfarande en husvagnspark. Jag har bott där
en gång i tiden som en parentes.

Efter det var hans glas sällan tomt och han skrattade högst.

Och förresten var hans hår lockigt och ljust, snudd på albino, men ändå inte, änglahår.
Och rund om kinderna också.
Ingen kommenterade någonsin att han alltid skrattade högst och att han i skrattet, när det nådde högsta höjd, vände ansiktet uppåt och blottade sin strupe.

Eller att det ibland slapp ett gällt läte ur honom, som om han ylade mot taket
eller mot himlen eller månen bortom taket.

Det var barnen som gav sig till känna i hans röst, så lät det.
De kunde lika gärna ha kommit in genom dörren och sagt sina namn
och sträckt fram sina händer, förutom den yngsta för hon var bara ett år drygt.

Å andra sidan, vad har liv med ålder att göra. Det kommer tidigt och stannar till slutet.
Det tar sig ett hem och är på livstid.

Ingen rörde honom
eller spelade på hans spända strängar, och inte heller på egna ostämda i futila försök att frammana
någon sympatimelodi. Man gjorde inte så på den tiden. Man stod stark, tog spjärn lite i smyg för att kunna fånga honom i fallet, om han nu skulle vackla.
Men man såg honom aldrig gå omkull. Det var bara den där rösten. Klangen. När kvällen blev sen.

Och jag skulle kunna påstå att sorlet la sig, att andra skratt tystnade, att skämten dog ut. Men så var det inte. Allt fortsatte tills det var dags att gå hem, när ingen längre
ville servera någon och lamporna släcktes.
Fast ändå, något dämpat, som om ett isolerande hölje lagt sig, en seg hinna av främmande material, genomskinligt och hudliknande.
Och på väg ut genom dörren, om man tittade noga, kunde man se tanken på förkolnade rester skymta fram i ögon som inte ville möta ens blick, och ge vägen hem ett annat skimmer. Eldgata.

Och han var inte den som försökte få med sig någon kvinna till bilen för en tur på till någon ödslig plats, eller hem. Kanske hade han lovat celibat. Eller så var det bara en otänkbar tanke att närma sig eller låta sig närmas. Inte för att han någonsin skulle sträcka fram sina starka rena fingrar. Varför plötsligt i fel tid när de inte fanns till hands i rätt.

Varför någonsin nu eller senare, när de höll om en ölsejdel i stället för att formas till räddande händer. Frälsarhänder.

Ja, det är bara min tolkning. Sanningen kan vara någon annanstans.

Men jag tror att alla önskade, med samma kraft, att han inte skulle vara där, och önskade att han skulle vara där, nästa gång man ville ta en öl.

Är det kanske så skammen är beskaffad, och påminnelsen?

Det är inte kärleken du ser som blind
allt annat är glansigt emaljöga och levrade tårar
vit käpp som stöter och studsar mot möjliga hot och
färglösa hinder, slemmiga tentakler slingrar
sig ur djupet på jakt efter kropp
och leeende blå och godtrogen förväntan
din samlade mängd bunden i skinn ser du
ser du inte
kärleken är inte blind
allt annat

Hon går i takt som våren med
enarmad bandit under kvittrande mun
när jackpoten spottar körsbär och tre guld
flickan har ett mål
det är livet

En tillfällig gäst i egen vanmakt
lägger handskarna på avsedd plats
Jag tänder två ljus på bordet
ber mig sitta
ser mig gå

Som ett spår
fot i knastrig snö gråtande
baklänges in i glömskan
eller
täckt av det nya fallet

Testar compact living på själslig nivå
en våningssäng, stramt renbäddad efter frukost
för övrigt bara en tom yta
lik en vas som väntar på fyllnad, men som inte väntar

Jag vill aldrig leka mer
utan det smittande allvaret
fingrar som värker framåt kvällen
en avig och rät vision
med lampan vinklad över axeln

Jag är, alltså är jag.

"Jag har så ont i tårarna" säger hon som jag möter i mitt dagliga värv i Rosengård.
Och de bruna ögonen ber om något som läpparna inte kan forma.
Jag förstår vad hon menar men rättar henne inte,
tycker de där tårarna hänger fint i luften - en sanning som inte söktes.