Sidoblick och gå
fortare på snitslad stig
regnmoln sänker sig

Jag bär en kärlekskappsäck

Den är inte en modern modell med reglerbart handtag och lättsamma hjul
Alls inte
I generationer har den burits och nötts
och axelremmarna skaver och handtaget är så slitet och fläkt att handen som bär snart efterliknar sin börda
Den är gammal som gatan, och äldre och rynkig som en soldyrkande dam

Så tung ibland att de stunder jag väntar på perrongen,
och har ställt den säkert mellan mina ben, för mig tillbaka till den flygande
känsla jag erfor vid resans början

Men sen på tåget när den ligger slumrande på bagagehyllan
kastar jag en blick och förnimmer dess ömtåliga innehåll
och vill
ja, jag vill bara beskydda
hjärteviskningen och gladögat
som ligger där och väger tungt

Min kropp bränner solen och din
täckt i vår själ
står en nunna i lugn väntan

dagens måltid är på väg på svullna ben
letar den sig hitåt
där världen väntar i bön inför sprödare ord

och dold som av sol i ögon min flödande ljusa gata
utan slut vidgar horisonten och slinker ut ur en
mättad dröm

sen och vilse i klostergården och skymning
och jorden på värkande knä
syster
grönska som blir dunkel
din hand letar för att leda mig rätt vilse som din hand
sätter blad i rörelse

vilar på rundade stenar där kvällens kropp
andas tung och fuktig och häver sig som jorden och snurrar
min fråga mot vila slät och ständig

Haikusvit i julibölja

Det blå ögat är
varken solmåneplanet
endast jordskreva

skyddslöst öppnad famn
och som tårfylld kropp röjer
ett sommarhjärta

bultar i blottad
skymning när som sol träder
den sista dansen

lövad bana mätt
av klackar och läpparnas
tryck och blodfylla

Över sjö skyddad
av träd som av himlavalv
får vingar vila

lutad mot kroppen
stenen som klyver ytan
fjäderlätt stillhet

i vakande sjö
när skyar och bark slokar
likt fällda vingar

och finns även moln
som anat verkligheten
där som blickar bor

som spegelglänser
där de flyktat och hejdat
viskning mot tystnad

Stenvarm är stillheten