Jag har en rottingstol

den stod övergiven på en vind och jag tog den

med mig när jag flyttade, som den var min, och blev det

helt sonika så

den har benstöd och rundade armstöd som möts under sitsen, en enkel och sinnrik konstruktion

ryggen lutar lätt bakåt och är förstärkt med två tunna pinnar från bakre delen av benstöden

så är den

med röd, dovt röd, klädsel, som kasar ner lite fastän den är bunden och under sitsen finns ett litet hål som nog inte borde vara där, men det känns knappt

Den står på ett parketgolv nu vid fönstret och tittar ut

man kan sätta sig och gå igen

Just nu är den tom men ser bra ut fylld av sin egen form och den ser inte alls ut till att sakna någon kropp

Den är en stunds vila

Jag tror

jag ska kalla den för Jesus

faller äpplen nu maskätna och spruckna
men också en gul eftermiddag landar
och mörkret sen lägrar, som en man en kvinna, marken
i minne av tid
men också i en gyllendunkel kväll
öppnar sig, som en kvinna för en man, mörkret
för den tid som finns i minne
av tid som varat

Hur människan alltid schasar iväg fåglar
från den plats de samlats när de samlats där människan vill vara
Och hur hon stampar med sin fot då
och ropar. Och hon gör en svepande, om hon har en tidning i sin hand, rörelse
för att skrämma dem på flykt, eller daskar i muren med sin handduk
Många gester finns, många ljud som inte är fågelljud
schas, ´raus, go away, stick!
många språk som inte är fågelspråk

Undrar om hon lyckas om hon då lyckas
tycka om den fågelfria värld
hon skapat

något i fåglarnas dans och skuttande kors och tvärs, över under och förbi utan ordning och mönster
som stör henne, så kan det vara
att vi också vill dansa fågeldans men inte kan stegen
och inget givet facit till deras rörelser, vare sig mål eller
och om mening kan skönjas så försvinner den på studs och blir ett virrvarr av klena hoppande ben
som fjädrar

Tror att det finns en rytm en ordning en många meningar
svårfångade men
skrämmer inte bort dem
Vill ha den kaotiskt kraxfulla värld som finns