Trött på världen tänkte jag mig en opera
där röda damen på rad tre
prasslar en påse
medan la soprana lyfter barm och tak
och söndrar fantasiernas kristallspråk
i förvandlingen till en och samma
organism
som nyfödd och oprövad
ber och härskar hon vår scen

tar spjärn och skjuter fart som från ett dolt
trappsteg
fågeln när den vänder upp mot himlens sång
finner sin tonart
men den tror, om den tror, så tror den
att den vackraste sången tillhör någon annan

En besvikelsens kropp
mellan din och min
lever ett eget liv
slokar när den vill
och luktar kylskåp ibland
som just öppnats för första gången
sedan ägaren lämnade platsen

när som anande
på perrongens ödslighet
en väntande tur

skyddande hand mot
solljus det spröda ögat
som alltid måste

spana mot framtid
där den kommande färden
ska förlösa sig

där som jag lever
bakom hudens sårskorpa
och solsprickans ljus

skyddande väggar
och träd som flyger förbi
fönsteögats blick

mumlar och öppnar
kroppars vilande strupar
gurglar morgonljus