mörkret

vi driver det framför oss med gevär och taktfasta skall
mot skogen till
där ska det bo för vi orkar inte längre med barn som sargas i rävsaxar
och hus som skriker i lågor
vi har slutit leden och andarna med
bitar av djur, bitar av människa
i huvudet och oskulden kräver vi tillbaka

vi har sett så mycket att våra ögon svartnat
snart dör de, sa vi oss varandra
innan det händer och vi inte längre ser vad som är mörkt och vad som ljuset är
tar vi till vapen, sa vi oss, och varandra
och gick från hus till hus och samlade
alla som kunde se som vi

vi driver det på flykt mot skogen därborta där ingen av oss tidigare vågat gå, vi tror det ska finnas ett stup i det fördolda, en ändhållplats som ska bistå
mörker och mörker skall då sluka och förgöra varandra äntligen
det förra falla ned i det andra och bryta sin substans till kraftlöshet
och det känns inte alls som hämnd
fastän barnens rop ljuder klara och får kroppar att skälva och darra när hjärnan inte har något viktigt att tänka på
de lekte, fastnade och blödde och skriken dog långsamt till röda tårar
vi önskade som tröst inte heller fanns

bara rätt en handling i tro fastän vi inte förrän nyligen förstått att lagarna satts ur spel för längesedan, har vi varit så blinda, till slut samlas vi under guds mäktiga hand sluter oss i handling

vi driver resolut mörkret mot skogens mörker med små rörelser över brösten och isiga fåglar täcker med sina stela vingar våra inre viskningar
och våra gamla tjut har mojnat som om mörker redan slukat dem
men vi ser, säger vi, vi talar och vi går med små rörelser och en kompakt mur

vi har ingenting att förlora nu förutom det allra sista
ljuset

så klart