Lieman slår äng

Lien är ett vackert redskap

han älskar att lyssna till ljudet av snittet och fallet
och den är vass och den skär jämnt

solbrand mot skuldrorna och stora svep

han tycker om, när han ser bakåt, synen bakom sig
och när han ser framåt, det återstående
förändringen, liksom rytmen

rytmen av slagen

det är en vildvuxen äng med små färglada glimtar
nästa år blir den sig åter lik eller olik

kropp i rörelse, krum och ihärdig
som ibland sträcker på sig och torkar svett ur pannan

han är buren av sin jord
han bär inte svart

Vinternatt

Har du nånsin stått vid ditt fönster nära natten
tittat ut och tänkt
att: vi äger allt

utan att nån mer gång beröra varandra
som för att alstra värme

och på vår själ som fastnade som tuggummi
under eteriska gummisulor
och tänjdes ut och uppåt - såhär
har du tänkt på allt

tills det brister

har du stått och tittat på januarinatten
där en och annan adventsstake står och drar ström
för vår trevnad, eller?

jag står här och blir svart
ser natten på mig som jag

svart

brödet och solen slut
och julen har snurrat

överallt

så mörkt utan ord, bara egna glimmande ögon
speglas som i ett klibbigt dimstråk
som måste svept in när jag inte såg efter

under

jag ska stå kvar och bliga nu
med min kropp som en skadad hov
som vill och låter
och låter ingen vila

friheten ser så stor ut
liknar en äng som blicken
inte kan avsluta

fast ängar blir sommar
och detta är vinter

och stängslet är längre bort
än sin bild

det är bortom rutan
och bortom gatlyktan
fast sen är det nära

och därför förtar det meningen med rörelsen innan den börjar

har du nånsin stått som jag
är allt jag vill veta
vare sig djur fri eller bunden

i vinternatt

ja, så mycket vet jag