Nu ljusnar jorden
och solen lyfter sig i sin beniga krage
nu värmer sig världen
och människan går ut

skolan är trött
har bommat igen sina fönster
barnen springer jämfota
i ultrarapid med ord
som inte längre finns
som förflutna

det blir som en ny tid
och som den randas

Nedräkning

i en stol på hjul, armar och ben vinklade
lite hursomhelst, benknölar spänner huden till bristningsgräns
ögon virrar, mun är stum men dreglar och biter i ett sargat
finger, det redan skadade är det enda hon når

vänder
jag mig bort i slutet rum
har en man rivit ut ett öga och bitit en läpp
tänker som en gud ibland som en djävul
i kampen mot sig själv

men just nu är han lugn som något han går och grunnar på
de skjuter ihjäl varandra här utanför, den kommer närmre
den tunga elden virvlande röd släpper granater alldeles
utanför striden mot sig själv

i skyddsrum av tunn hud, splitter
som summan av lidandet
konstant
när det räknas med raka fingrar

Flodsång, del två

De skulle skratta också om jag vore där
nu skrattar de i mitt böljande landskap i mitt minne
rödkindade båtar i champagnerus, så glada
i flodens mittfåra, en glad dag på vatten med tilltugg
jag tror att det är glädje som flyter
men jag ser uttyckslöst på dem
men inte avvisande
varför avvisa lycka
som kommer mitt på floden och drar förbi
med klingande skratt som mojnar i nästa krök

för annars ligger lyckan mest på en divan
i en film från fyrtiotalet och äter praliner och väntar
sin väntade kärlek
som en riktig diva
så medveten om sina företräden
och absolut oåtkomlig
så övermedveten att det blir
patetiskt
ingen skamm i kroppen eller någonstans

inte floden heller
men varför skulle den
tillskrivas något alls
förutom ett flöde

den kan ju ändå inte ympas
och inte beskäras
det är inte lönt att gå fram med gräsklipparen heller
och hörselskydd och svettig pannan för att tukta
den har sin egen ordning
och gäckar dig

vi måste följa och fånga
och benämna och ordna, så vi gav den namn så att den kan presentera sig när den når havet

jag sitter vid min flod och klappar den lite förstrött som vore den en hund som sprungit av sig och nu ligger loj under ett träd där den sökt skugga. Jag förväntar mig inte så mycket, tänker inte ens ordet; förväntan, inför det stilla flödet, den neutrala handen som bara är och kanske inte ens är min och ryggen mot en trädstam

men ibland har jag klätt den i siffror som jag upphöjt till två för att dräkten ska

passa
jag räknar för att se hur snabbt den rör sig och var den kommer och går
men det blir alltid en glipa där jag måttat fel och sömmarna är inte helt lyckade heller
vet aldrig vilka stygn jag ska använda eller hur många siffror i rad som är passande
jag har utarbetat ett eget beräknande system för att jag måste, eller också drunkna i flodens rytm

och där står de och hänger mot räcket plötsligt
och där stannar hon i sin gång bortifrån plötsligt
och alla står de som gamla stenbyggnader, där på bron nu, mellan vilka band
har knutits över gator som skiljer, band som kapats, hus som övergivits och barn som fött barn och kullersten och klackar och de har inte helt glömt hur kyssarna lindrade och förde generationerna vidare och vidare runt köksborden och det ångade ur grytan kalla dagar och varma kavlade man upp skjortärmarna och hur radion plötsligt fanns och bilen och de snabba tågen som kunde uppfylla alla drömmar man inte hade medan man arbetade på fälten och buntade nya tankar med gummiband om och tog till marknaden

och ändå kastar de, som på en given signal, sina uråldriga själar i vattnet, och vattnet sväljer och sluter sitt gap sen
hade jag inte sett det genom vattnigt öga så hade jag inte trott på
vad jag bevittnat

ska jag tänka på detta svek så blir det riktigt hemskt
så jag tittar på filmen i stället
och förstår att lyckan som ägde allt på sin vita divan, allas beundran och världens applåderande blickar
måste vara gammal nu, så gammal och död som kanske en dimslöja ovan denna flod som sitter hos mig och väntar och aldrig vill sluta
aldrig vill någonting alls, det är bara jag som vill säga att den aldrig vill sluta, för vad vet jag, och vem är jag att besjäla en flod och avsjäla mig själv

jo

vill jag frånsäga mig min själ och ge den till floden så gör jag det, det är min frihet, eller kanske mitt trots inför flodens spakhet, när den står som en byfåne med kepsen i hand och stammar inför patron den allsmäktige
högmodig och mäktigare än floden, det blir mitt straff
att räkna dess rytm
medan den bär vad jag gav

och snart kommer att dyka efter
så vems är makten

men jag kan dansa vid detta stup för det är inget stup
jag kommer att falla mjukt när fallet blir till
och aldrig så fri

och faller jag i bilder av tider som gått, retuscherade och tillrättalagda utan vassa taggar och rostiga spikar

om jag faller alls

i detta böljande landskap
finns inga skärande kanter
och det går aldrig höga vågor på floden
för det är trots allt en flod med
begränsad rörlighet som flyter dit den ska
och ingen annanstans

kanske en kärlek som föds här bara kan flyta lugnt
och inte slåss med skrämmande vågor eller spegla
sig eller klä av sig med beräknande
pregnans väl dold visa upp sin ymnighet som naturens falska under när sanningen
kommer fram blir nakenheten kanske så oskuldsfull som synden i syndarens ögon bara sin egen essens, oantastlig och allt annat som var utanpåverk var inte riktigt på riktigt och var aldrig riktigt här och ursinnet som slängde sig och sitt porslin i väggen, det fanns då medan fasaden var orubblig
men nu blev kärleken plötsligt ett litet barn som tittar ner i floden på ingenting och på allt, fångad i andningen, vilken förvandling när det hejdlöst krävande barnet slutade skrika, och allt blev tystnad och i tystnaden:

Flodsång, del ett

Vid floden är tiden liv som stillnat som jag
som sitter ren som en blomma, hel och öppen
har jag ingen färg på min person
som inte blivit sedd för att blommans färg är tveksam
och utan referenspunkt i skalan av klara
nyanser


Finns inga fiskar i floden, finns inget liv där floden är
tiden som stillnat till liv som jag som satte mig mitt
i en rörelse och blev den rörelse
som stillheten kostar

En fågel finns
och en sång ur en fågel
och ett slut på en sång ur en fågel
eller ett uppehåll och en väntan på
I denna väntan under detta slut finns en flod som stillnat
i en tid som varit rörelse som nu är liv när det är som enklast


Jag tittar på
när nästa ton ska komma avklädd, avskalad kläder och sång, fransar och trådar och tyg
och hud och hundskall och steg och fingrar som knäpper och knäpper
man knäpper alltid två gånger minst och visslar tills luften tar slut om man är glad
och osäker på hur glad man är


Jag är skalad, jag är ren och sann och jag vet en flod, den finns och jag sitter för att jag satt mig ner som en kropp utanför min intention som inte finns men som jag styr mot detta vatten men inte på grund av törst använd som liknelse


Nej
Inte för något


Som när jag var ratad bortskämd tystad trängd fångad fängslad när jag var en psalm som ett nummer i en kyrka innan struparna öppnats för hyllning av den gud till vilkens ära jag skapats. Om det bara vore för detta enda goda vore då hela livet gott. Församlingen enda lunga. Men du sitter redan och präntar inbjudningskort i rökring mot taket. Vill djävulen vänligast komma på middag, en tåspets och tungspets. Om svar anmodas.

Ja, du
det finns kanske mycket att säga om en flod
det mesta får bli osagt
som tusen frågor som ställts om och om igen
och var och en tror sig först
och tror man ska rycka till inför frågans berättigande
och söka svar
du misstar dig
när du ber om läkning

det är inget man ber om
Men i den flod som tilhör mig
som jag fortfarande och alltid gör anspråk på
flyter vattnet tungt och stilla
den får ha sitt avskräde på botten
den ska inte renas
den är vacker
varken mer eller mindre
och där fortsätter jag sitta
välbesutten
på det språk som är lämpligt för det tillfälle som är givet


blev jag påklädd och ställd så att jag satte mig ner liksom jag med mina egna händer tog min kropp och tvingade knäna att böja sig och ta emot gräset på sluttningen mot floden


Det finns inget stup
men du kan dansa vid detta stup, så fri
blir din kropp aldrig och din tanke ett kristallglas
innan det splittras
du kan kröka dina tår runt fallet
och bli till
en flod
det är ett jag
och måste hållas inom dessa ramar
ibland gammal ibland ny
som detta jag är ingen flod som flyter men stannar gärna där för att betrakta en ansamling och en beständighet eller en bestående föränderlighet eller löv som flyter


men i din flod, säger du
i din flod flyter inga döda barn
och de ofödda göre sig icke besvär

Jag är född här men jag föddes någon annanstans
jag fick vara med ändå
inte för att det fanns något manifest som sa att alla skulle få finnas
utan för att de såg mig, människorna som en människa
vad du strävar efter nu
kan du lika gärna glömma
det finns inget deltagande, inga optioner på medlemskap
bara konstlade sammankomster av människor som speglar sig i varandras ögon
spegelglädje
spegelsorg
ofödda ögon

du misstar dig
det flyter alltid dödat liv
guppar fram i flodens rytm


hur ser jag ut
vem blir jag framför dina ögon, någon annan
varför tar du mig och vad kan du ge mig och hur uppskattar din blick sitt värde när det studsar tillbaka som en studsboll från en vägg i en lagerlokal

Den dagen floden blev min, kom att för alltid tillhöra mig
tror jag att det regnade senare
fram emot kvällen före skymningen föll
och gatlyktorna tändes men om sanningen ska fram
vet jag ingenting säkert förutom att floden blev min
och förväntas så förbli
för det brukar regna lite i mitt minne
jag undrar ibland var kärleken blev av
varför den inte följde


i går såg jag en blå häst
på ett fält i en vit sol
det var en skugga, en spegling förstås
som gjorde att hästen för ett ögonblick sjöng en blå ton
likadan som andra blå saker
hav och himmel
som är blå och inte heller blå

Det är min flod
jag har älskat i ett fönster som vätter mot den
däruppe på andra våningen i korsningen
i den kyssen som aldrig upphörde
blev den min
men om du frågar mig om färgerna
hur de såg ut just i den stunden
skulle jag inte vilja svara
för då
var kärleken något annat
för det första så fanns den
som färglös och en palett

för det andra var den privat

och uteslöt färgen

när floden blev min

hörde jag en viskning på tredje språk

om sanningen ska fram

och talade jag någonsin i tungor

måste något annat backa för att bereda plats

här finns ingen som viker en tum

man utökar vidgar och befäster

producerar bilder med namn

och befäster

det finns alltid en ny strategi när offret tröttnar

och reser sig

sträcker rygg

och går sin egen väg

det finns gropar att gräva

och folk med spadar att leja

som livnär sig på att gräva gropar

lagom djupa för sanna utsagor

såg jag spår de lämnat, blödande hjärtspår på trottoaren av det språk

jag dricker, längtansfullt som

en otuvecklad höst

där våren slagit ut så många gånger men tiden stannat

i den aning av höstgul smekning av träden som kantar floden

jag lämnar

Jag har haft, gått nära och stannat kvar och jag vet hur jag saknar

om jag saknar röster som steg
men vid floden finns ingen saknad, ingen talande natur och månen har varken mun eller ögon som plirar mot oss

nu blir allt snart övertydligt och ni ser för mycket. Jag skickar er till bron därborta, den har svarta smidesräcken på båda sidor, vad annars

Där borta kan jag inte urskilja er, ni är figurer som går fram och tillbaka, utan ögon, som månen, så länge jag vill och jag vill inte ens vinka

Jag borde lärt mig för längesedan, det har jag förstått hur ramarna finns på plats för att hålla ett innehåll på plats och det som är utanför att stanna utanför. Det är så enkelt och det är vad man lär sig medan man lär sig annat i en skolbänk, vid ett middagsbord
i andhämtningen efter ansträngningen när man läser en saga och sidorna är styva bilder som sågar fingrar i småbitar när man går i en värld som är någon annans lekplats dit man inte får gå vare sig man betalar

Där går Eva

Jag ser henne bakifrån

Hon går ensam, hon är gammal men rör sig flickaktigt på något sätt, vilket sätt? Det är inget jag måste veta, antar att paradiset är ett tröttsamt ställe att bli bortjagad ifrån

Men du måste ändå ställa alla frågor som bubblar till och upp i din mun utan att en tanke fäller ner bommen

Och din fråga kan vara befogad när inga svar finns att vänta

Hon går i vita skor och framåt eller bortåt även om jag ser henne bakifrån

Men den vill ändå inte ha något svar likt så många frågor som svävar en stund i luften mellan två munnar

stumma fiskmunnar som pratar i en förorenad flod där jag satt mig ner med hjälp av mina händer som styr min kropp

För mig är floden alltid ren

jag är ingenting för floden

det finns ingen talande natur

inga skrattande träd

det finns ingen saga

det är vila jag söker, ingen bild av naturen, eller en bild av naturen i vila

fingrar spretar, munnar sluts sedan de öppnats, det finns mycket som är som det är och får vara som det är men om jag skulle välja att förbli sittande här vore jag inte som jag är, jag skulle utgöra en fara för denna människas säkerhet, hon skulle inte få vatten och inte mat, regnet skulle kyla och vinden drabba och en epedemi skulle bryta ut

En epedemi befaras alltid följa

Hon skulle inte få någonting, om jag sa "förutom stillhet" nu skulle jag säga för mycket

Jag har sagt för mycket, min mun sluts för att den har varit öppen

Det är inget stup om du inte faller, du kan dansa här vid branten, dina tår kan krökas runt fallet och du stå kvar tills fallet blir till att resa mig långt bort, att komma nära och lyssna på sagorna jag gömt i dina ögon när de föreföll kalla avgrund och inga ord stod skrivna i den smalnande blicken och inga ögon fick ansiktet med sig på resan mot

mellanlandet

i ständigt växande alldeles utanför årstidernas monotona hasande med tiggarburken skramlande mot söndriga byxben

ja, herregud

talar inte men svarar vid branten:

det går bra att dansa och skratta ditt djärvaste skratt så fri blir din kropp aldrig och din tanke en kristallkula innan den splittras

(fortsättning följer)

Det är katten
huvudet böjt i fönstret
som en tulpan inhandlad i förrgår
av porslin

"min hustru" säger han
så vackert
jag ser honom då
hans mulliga och bleka kropp
rullad i lakan med en kvinna nära
en kvinna som går i ett rum
och två fönster

När du ropar ska jag komma
när du tänkt mina händer mot din nakna rygg
din röst som en sydlig vind
bär en föraning som intill vindens slut
hänger slät och liknar tystnad

att namnet ljuder
svagt och jämnt likt ett brus
i vilket stavelser blir gängade
till intighet
stillhet
ska jag svara när du ropar kommer
jag till gränsen mot drömmen
går ifrån sömnen genom en rostig grind
jag aldrig tidigare uppmärksammat i grönskan
där den vuxit sig hård
under en mjukare röst

som droppat mitt namn, övat mitt namn
ägt mina dagar

Frälsarkrans

redan så många meningar
om moln som skingras
jag ska inte ge dig fler

och själv, jo
jag vrider mig som en mask nu i den klibbiga
vårldsamma solen som inte ens lyser
som jag trodde

varför försöka
när vatten ska droppa
eller åska gå fort förbi
som fanns den aldrig

förklara
hur dagarna med dig kom
och gick sen

varför det växlande vädret
när jag grep efter kransen
där den hängde orörd mot skogens hud
den magiska dag
vid sjön vi tillskrev trygghet
bara för att räddningen kunde finnas

när som korna doftade exakt på sitt
avstånd till där jag njöt dig, och flugor
surrade inom väggar

fast drunknande
möjligen räddade

såg vi en stund med gemensamt öga
en halvkvävd aning, ett onåbart
stönande i försök att fylla igen
revorna i himlens tyg som
rovfåglarnas orsakat, liksom tidens sårkanter
var deras ansvar
så befriande

i det begränsade oändliga rummet
hur frälsningen lät mot mina fingertoppar
och hade naturens nyckfullhet
som förklädnad
och som kärna

Skare och is och vilsna toner som landar

våren ska komma
fågeln som tar spjärn
och snart lyfter mot ett sammanhang

tror
om den tror så tror den
att den vackraste sången tillhör någon annan

Övervuxen

en lie som kapar längs med
fotknölarna, tusen kroppar
och tiotusentals dagar
som vajade i vinden
skurna till marken med ett rent snitt

avverkad

går sakta mot minnet och ifrån
håller ett avstånd
som inför ett opålitligt djur
och hinner ibland bara inte ifatt när
det plötsligt sätter fart och springer som ett
jehu i kängor av silversteg

och allt man ville var att klappa det på huvudet
och kanske säga något lugnande

jag tror han där
och hon där
med hakklappar och dregel
hängande i kaffekoppsöron
när solljus smyger in
och spelar en gammal slagdänga
på slitna tofflor
också vet

nyss städades det
nu är alla vakna
och dammet yr

Känner dig blottad
färdig
hudlös
känner dig ren och svag
marken under morgonens frosttäcke under morgonens mark
viks åt sidan och stiger upp
inom mig
känner dig mer
än mörker
förvandlad och avslutad
sårad och sval
varsam hand stoppar om dig gryningskyla
med tidiga fingrar stänger jag månens molnlock
och känner dig

När jag ser en man komma släpande på en basfiol
tänker jag på min syster som petade näsan
och alla andra små liv om växer sig otympliga
och knän som inte blir kyssta och ögonlock
som hedar sprider ljung över
vätskande sår

Skatan på taket
speglar snön med halva sin varelse
på ett ungefär
svart för resten så olik
oss grå väsen
om det inte vore för vingarna

Morgonmjölkning

ibland vaknar man med smärtan öppen som en ko råmar
och skällan slår
lunkar strålande morgonljus hemåt
i grönskande snår
sjung
då

Kan inte förstå när nån säger att de
förlorat sitt hjärta för om jag lägger
handen mot deras bröst så känner jag
att det slår kvar
men det gör jag inte för då
kommer de att förlora sitt förlorade hjärta också
som jag
och inte förstå

Att du inte älskar mig som en landsvägskyrka
bilarna som far förbi
med halvöppna fönster
att du inte lämnar mig som bilarna
kyrkan utan att ha
kört grusvägen ända fram med vidöppna fönster och
bruna fingrar trummande mot taket

Vad kvinnor behöver på sin resa
förpackningar
som löper lätt
som en förstulen smekning
hemlig under bordet
mot handen

liksom en tanke som glimtade till
i ett tågfönster
så hastig och oväntad
att den inte fanns

vad kvinnor stoppar i sina väskor
av skinn

tingens värld
tingens former och gränser och länder
de färdas mot och korsar

om de tänker på vad de bär?
kanske ibland
att de räknar den betryggande närvaron
av det medförda som beständig
medan den förbrukas

När du rörde mig
slog jag som ett vattenfall
mot våra ytor

Du speglar dig nu
och kammar säsongens slut
ur tovigt hjärta

Låtsas förstå den här kärleken
visst gör vi
din kärlek
låtsas förstå dina rosa bröst
din skrynkliga pung
din fyrfota pälsmjuka gång
och din önskan av vara som andra
och ditt hat mot din önskan som andra

Du reser dig i hela din längd
ovan, klumpig och stark
öppnas som en bilderbok
rinnande av färger på gränsen
till det groteska bara

och den där människans kärlek alltid
långt borta och skarp som en stjärna
alltid ett avstånd

du försöker kasta dina ögon över, ända fram till
människokärlek på gränsen till det bisarra
och lika tvingande kall