mörkret

vi driver det framför oss med gevär och taktfasta skall
mot skogen till
där ska det bo för vi orkar inte längre med barn som sargas i rävsaxar
och hus som skriker i lågor
vi har slutit leden och andarna med
bitar av djur, bitar av människa
i huvudet och oskulden kräver vi tillbaka

vi har sett så mycket att våra ögon svartnat
snart dör de, sa vi oss varandra
innan det händer och vi inte längre ser vad som är mörkt och vad som ljuset är
tar vi till vapen, sa vi oss, och varandra
och gick från hus till hus och samlade
alla som kunde se som vi

vi driver det på flykt mot skogen därborta där ingen av oss tidigare vågat gå, vi tror det ska finnas ett stup i det fördolda, en ändhållplats som ska bistå
mörker och mörker skall då sluka och förgöra varandra äntligen
det förra falla ned i det andra och bryta sin substans till kraftlöshet
och det känns inte alls som hämnd
fastän barnens rop ljuder klara och får kroppar att skälva och darra när hjärnan inte har något viktigt att tänka på
de lekte, fastnade och blödde och skriken dog långsamt till röda tårar
vi önskade som tröst inte heller fanns

bara rätt en handling i tro fastän vi inte förrän nyligen förstått att lagarna satts ur spel för längesedan, har vi varit så blinda, till slut samlas vi under guds mäktiga hand sluter oss i handling

vi driver resolut mörkret mot skogens mörker med små rörelser över brösten och isiga fåglar täcker med sina stela vingar våra inre viskningar
och våra gamla tjut har mojnat som om mörker redan slukat dem
men vi ser, säger vi, vi talar och vi går med små rörelser och en kompakt mur

vi har ingenting att förlora nu förutom det allra sista
ljuset

så klart

Där går de små i västar likt beska solar
håller fröknar i händer
på trinda ben
i framgång genom kyrkogård
där träd molnar stort
och stenar stramar

undrar om de får berättat
hur rädda de är
för dem som vilar
och deras
små korta lemmar som skuttade till ibland
och reste sina liv
mot händer som varnade och slog

ändå

ögon som kanske såg orkade se
läppar som log
på livstidsstig
stenig som slät som barnakind
upptrampad nedom hämmad och undrande blick

i trots

blev deras bokstäver ristade i sten
och de följer varandra så lätt som
en långdans genom rummen
hand i hand genom salongerna
det är en öppen planlösning
med mycket rymd

och förutom

Shopping

Och det blir som när kassörskan öppnar för dagen och sträcker på fingrarna ovanför kassan och lutar sig framåt avmätt och beredd och frågar vad jag önskar och jag är en tom plastkorg som säger: Ingenting. Ingenting alls, för att detta utbud så prydligt ordnat och märkt på hyllorna som skulle kunna bågna om min önskan blottades är större än orden som väntar sin befrielse vid den där sinade källa som förmodas beskriva ens inre tillstånd när som allt inte flyter till brädden och den själsliga bermudatriangeln är utmärkt i neonfärg, men hon ska inte bli nästa flygplan som förirrar sig för nu knycker nacken och ett bryn höjs och landar på siffrorna och kvittots säkra mark och nollställda landningsbana.

Hon vilar i glömska
på blå bolster, dun och fjädrar
sover inte, är inte heller vaken

kroppen fylld av avlägsna toner och huden lik jordens yta
innanför dväljs i det fördolda
vilar som mystiken i tankens röda aning som nyligen slank in
vad?

och varför
fingrar sträcks mot undflyende vilddjur, tamdjur, gläfsande hund
vid staketet mot någonstans vilar den snart med fuktig blick och halvöppen käft
håller inne och stänger ute, markerar gräns

det var inte rätt, inte heller rätt eller fel
var bara
ligger det förflutna hjärtat, det som seglade likt en jaktfalk
skådad framför glömskan

Ur en epok när
andra ord levde inom
främmande kroppar

tystad mening som
ligger kvar täckt av lång tid
och stilla jordmån

multnad i sköra
höstfärger som skvallrar svagt
om hur livet lät

och hur det klädsamt
och grovt grävde dagsverke
i rutigt kläde

hur män svor och log
och kvinnor värkte fram liv
för våra otack

hur kampen fortflöt
för dessa tomma ögon
man aldrig tänkt sig

och drömmarnas korg
flätad i mörkerfliten
så dekorerad

att när detaljen
i dessa små skiftningars
andlösa stolthet

lät sin mödas verk
sträva i annan riktning
från skog mot stadsljus

blev viljan gudlös
och tömd på återskallets
levande väsen

det karga arvets
torra svalg törstar ännu
i ordlösa prång

Orden sitter fängslade i de grå cellerna
ingen tycks veta vad de gjort
inga kedjor
men det rasslar ändå när de rör sig och
med viss fördröjning i varje
steg som skorna klibbar
fast vid golvets yta och ingen
himmel bryter in
för att dra i motsatt riktning

och friheten sitter fängslad
i en gammaldags anstalt
sådan som inte längre finns
där sorgerna bär
arbetskläder när de yrvaket lutar
sig över frukost
och grymhetens höga panna mittemot
skapar försmädliga rynkor

och ingen vet vilket straff

När dag slår upp dörr
så viskande och nära
din krossade dröm

när höst tar scenen
i besittning strax intill
ditt multnade hopp

när änglarna flytt
med mörkare vålnader
och himlens istid

ska ta sin början
och sakta förgrena snöns
hårda kristaller

och släppa köldens
löfte om intighetens
tröttande närhet

kvinnor som krumma
gräver i rökfärgad jord
silar sol ur sot

barn som gläfser
ut ur såriga strupar
åldrig ödessång

män som hukade
på vägen mot ingenstans
söker en lykta

glimmar falskare
än en lockande hägrings
fåfänglighetsljus

Högst på rutschkanan
har sommarbarn vuxit fram
till slutlig landning

det går en strimma
av ljus och fäller svaghet
genom taggigt snår

i nyförhandlad
höstrustning och skrammel av
kommande försvar

tvekan inför språng
med blicken tom mot fjärran
barnet är stort nu

glider oss förbi
och tar mark på vindmatta
gulnat hår och löv

bidar sin tid kan
sin kunskap om rörelse
väntar på en blick

som kan se bedrift
och vad den innehåller
när som bemästrad

i speglingens tid
hämtas barnen in och sätts
till bords i skymning

omsluter barndom
en ask med snidat lock i
furutung byrå

Heta skenor

Människan vet alltid vad hon ska visa upp
har hon fina tänder blir leendet stort

har hon havsögon tittar hon djupt

men intill spåret står döda träd
i denna murkna sommar

har hon vassa blickar som nästan gör ont
då går hon snabbt till kyssarnas stånd
och spänner amorbågen

men intill spåret står döda träd
nakna och knotiga

och fönstren där som strävar mot höjden
för att få havet i sitt blickfång
en miljon mer för en skymt av blått
en miljon ögonkast

solklart vet hon i det höga fönstret alltid
på kronan och öret

hur det kostar

men längs spåret lever döden i naken form
utan företräden
som synes vackrare

Präglad likt ett mynt
kastat med snurr mot klave
för byteshandel

slagen i backen
upplockad av fingrarnas
grå vidskeplighet

turmynt i fickan
ingen är som den ser ut
men färdas ändå

trygg i sin boning
vandrar sällsamma vägar
på annans karta

sliter på foder
tänker sig smyckat förvar
som längtans ursprung

för känslan av liv
ickeliv genom grovt tyg
fysiska ångor

mitt i steget som
förebådar tystnaden
är sången ännu

sliten och fransad
öm över konturerna
av tigande jord

Du kommer ut ur ett moln av mörker
för att vandra i solen och i all tid
först i förundran över varje ljus och jämnad stig
men snart ser du tyngre moln hopas
för att sakta närma sig

din vandring bort ifrån och sedan under
den tar snart vid
och det ser ut till att skymma snabbt
mot en ovädersnatt

så du skyndar dina steg mot ljus som tänds mot mörker
men ser snart ovan dig inte längre moln som vill gråta
eller driva
bara något kompakt svart som bidar sin tid

och svar på din fråga hinner du inte få
för fönstren släcks ett efter ett
och alla sover redan där du knackar på

finns inte längre något att förstå

ensam i ett mörker finns ingenting alls
bara detta
att du trodde dig hemma här i en värld
andras värld
andras allt

Sidoblick och gå
fortare på snitslad stig
regnmoln sänker sig

Jag bär en kärlekskappsäck

Den är inte en modern modell med reglerbart handtag och lättsamma hjul
Alls inte
I generationer har den burits och nötts
och axelremmarna skaver och handtaget är så slitet och fläkt att handen som bär snart efterliknar sin börda
Den är gammal som gatan, och äldre och rynkig som en soldyrkande dam

Så tung ibland att de stunder jag väntar på perrongen,
och har ställt den säkert mellan mina ben, för mig tillbaka till den flygande
känsla jag erfor vid resans början

Men sen på tåget när den ligger slumrande på bagagehyllan
kastar jag en blick och förnimmer dess ömtåliga innehåll
och vill
ja, jag vill bara beskydda
hjärteviskningen och gladögat
som ligger där och väger tungt

Min kropp bränner solen och din
täckt i vår själ
står en nunna i lugn väntan

dagens måltid är på väg på svullna ben
letar den sig hitåt
där världen väntar i bön inför sprödare ord

och dold som av sol i ögon min flödande ljusa gata
utan slut vidgar horisonten och slinker ut ur en
mättad dröm

sen och vilse i klostergården och skymning
och jorden på värkande knä
syster
grönska som blir dunkel
din hand letar för att leda mig rätt vilse som din hand
sätter blad i rörelse

vilar på rundade stenar där kvällens kropp
andas tung och fuktig och häver sig som jorden och snurrar
min fråga mot vila slät och ständig

Haikusvit i julibölja

Det blå ögat är
varken solmåneplanet
endast jordskreva

skyddslöst öppnad famn
och som tårfylld kropp röjer
ett sommarhjärta

bultar i blottad
skymning när som sol träder
den sista dansen

lövad bana mätt
av klackar och läpparnas
tryck och blodfylla

Över sjö skyddad
av träd som av himlavalv
får vingar vila

lutad mot kroppen
stenen som klyver ytan
fjäderlätt stillhet

i vakande sjö
när skyar och bark slokar
likt fällda vingar

och finns även moln
som anat verkligheten
där som blickar bor

som spegelglänser
där de flyktat och hejdat
viskning mot tystnad

Stenvarm är stillheten

Var gömma mig nu när minnena bärs av vägen, ägs av träden, av skylten mot Hjärtanssjöbad där vi aldrig vände ner.
Postsyrentiden är en skyddslös tid då hjärtats dörr är skev och haspen ur led.

Hur finna ro när lupinerna återger vårt samtal, ordagrant med sina smärtljuva blålila läppar och när varje stavelse blir betonad av en sipp och förebrående liten nickning.
Jag tycker inte om dem, sa du. Och när du gav ord för ditt missnöje med deras form deras resning och färg, svarade jag: Men i rätt miljö är de fina.

Men jag hör, de tror fortfarande inte på min utsaga. Det var bara något jag sa eftersom jag utgår ifrån att jag tycker om allt. Så var fallet. Att någon irriterade sig på lupiner var en oväntad komplikation. Och jag var inte beredd att orera i försvar av den blygsamma skönheten, den man inte ser.

De återger vårt samtal nu med en svag biton av den försummades hämndlystnad, som om de när sig av att förstå att jag vet
att de visar att jag var beredd att offra min panteistiska visshet för någon som körde för fort i röd bil med stereon dunkande och handen mot låret. För fort.

hur bära som ett längtanshjärta
stammande genom skogen
dit jag gick mig i doft av barndom

hur vårda en önskan
fallen i täta snår
där jag gick mig som sargad

i skogen
i doft av barn
luktade dom

Dagen som söker mitt minne är kort
och evighetsanlupen som mossa på åldrad trädstam
bara åtkomlig och räknad
när kluven och fallen

Läppar spricker

blir tunga

knoppar

tystnad och flämt mot skyn

besegrade ögon pulserar och flyger

som ur min solstänkta hand

Jag ska bli gammal som en dränkt katt

fast bunden i skinn

och jag ska se blind ut och känna vad du är

men jag vet, jag vet

en dans, en långsam

invid floden på daggtvättat gräs och nakna fötter

i bakrus av framtidstro

En fågel sjunger med näbben öppnad mot morgonen
från nattens drömmar till dagens
dricker vatten, dricker ljus
ska leta det brustna öga
som kan fogas samman
till en skärvornas mosaik
som orkar sin syn och världens
tårar
vattenfågel
och mellan himlens och våra droppar kryssa smidigt
fast i en form mottaglig för allt
och i ständig förändring densamma

ANTAG

Brudnäbben går med trötta steg så trötta steg så trötta trötta så steg

10 x 10 trötta steg

silverfisk på badrumsgolvet hemma

trötta steg så trötta

lågor ur näsan och draken finns

väntar bak husknuten hemma

Brudnäbben går i klänning så fin så fin så klänning så vit så klänning

stygn gånger stygn av klänning så fin

dammtuss under sängen där hemma

så fin klänning så fin

lågor ur näsan och draken som finns

lurar bak husknuten hemma

Brudnäbben går med leende mun mun som ler så leende mun i lacksko röd så leende mun

av 7 x 7 leenden stum

tårar på skostället hemma

med mun så leende mun som log

eld ur näsa och drake som fanns

låga ur leende och leende brann

blev filmat och älskat av alla

Havsbön

Hela dagen springer de vid havet

leker hav

som hav leker med böljande hår och skum springer utan gränser och utan kläder barn som hav leker blod och skinn och vatten i vatten leker barn vid hav

du som går uppför altargången nu din kvinna är vatten och din man du lovar trohet tyst bredvid din älskade

skummet gör dig synlig och ljud alldeles naken när i kvällen finns en tyst kväll man måste röra länge och har väntat länge på

hela kvällen blir havet sin lek sprider leenden som utan mål sakta nu låter sig ses alldeles stilla mina ögon

hela havet och mina droppande sår blir till barnet och vatten som vila

självklar yta och djupet fritt och likt leendet mellan jaget och utanför som en gräns och jag mer

en sol sänker sig mot rött nu när vi leker och snurrar mot natten kastar den matta strålar en efter en och sjunker

våra skal plockas också knastrigt spröda till slut sprids och solens röda erövrar och försvagar för att få hela oss

en sprattlande bön fångad i nät slutar sin tid

en havsbön i kupad hand av trä styr mot stranden där allt kommer till den som väntar och till den som ber om att kunna vänta sig styrs en förstummad bön av salta händer

det finns en marknad som du vände dig till och från där husen ligger tätt i en tät skog står stånd fulla av möjligheter och berusade sånger lyfter från strupar som ylar genom egna kanaler av stål mot den sjunkande apelsinen

och jag har hört att du stängt din mun efter att ha bett om rening och skulle jag vilja skölja dig

men jag är ensam och har lovat trohet och förstört tystnaden med önskningar om brinnande nätter och allt som kan vara möjligt

jag går långsamt ut i vattnet ifrån torra svar och svedda ben springer mot kylan från ett bål som spred ljus och tärde på mörkret för att göra det mäktigare när det slocknat

det brinner alltid ut

släcks som vår bön om förlåtelse

nu

klär jag av mig mitt skydd

viker och lägger det i en hög och går ut i kylan låter den klättra sakta uppför mina ben

smeka min hud som din hand var den

blir jag snart varm och inte längre jag

hela dagen har jag lekt vid vattnet

lekt hav som hav och vatten

och låtit mig vara i stunder i leenden en bra dag sjunker alltid solen för den nya dagen att minnas att glömma

Din själ dansar i ditt öga i svart skinn och höga klackar

den har varit på utfärd hela dagen och träffat människor den aldrig ska känna

nu dansar den som glömskan ibland

sina vänners menande blickar och dämpade röster

rör den sig till synes fri till bandet

himlen vaknar och ser ut ljus

som vill blända sen

när klackar har tvingats hem och slår hårt

mot hårt golv så det låter

när lång natt tröttnat

När som ett element långsamt förtvinat under egen tyngd och återstår endast som en åverkan som inte ens ett minne ur vilket alla ord sjunkit till botten som jag inte ser när som min skräck inför att bli utplånad av massans giftiga avdunstning vilken ständigt spärrar vägen till en solitär när som bara långsamma förslöade smekningar återfinns i en ohörbar dröm om skvalpande i morgondis på ett idylliskt vykort så kolorerat av verklighetens hån och längtan och aningen om att klyva den flytande kylan som lovat att slutas ovan mig till fullkomlig enhet
Smygande steg och spadar som gräver de outtalade ordens dike fodrat av ätlade tankar och unkna kroppsvätskor där man fallit ner under sin berusade hemgång från en utopi av soldränkt kyssgata och böljande muskelspel till trygghetens nymålade och på insidan flagnande galler bakom vilket jag blir den människa som helst av allt, hellre än allt, ingenting

Samling

En är brun

en är vacker och sömnig, en har ovanligt stora tänder idag

talar en om sina händer som klätt sin kropp som vanligt i ny kjol som dinglar sina örhängen ganska nära kaffet och korsar benen

och nån skrevar som en man och nån känner nån annan bättre

jag ser den blicken har sett honom naken och vidgats under naturens under och släckts

lättsamt prat och stämning, inget

vemod precis som livet är när man skrattat en stund och skrattet just dött en naturlig död och inte behöver obduceras

en stund man älskar och glömmer men denna glömmer jag inte nu när jag har sparat den så här som ett exempel på vad man kan samla på, på stunder går det bra och billigt är det

allt man behöver är allt man behöver och att allt som behöver lever

är allt man behöver veta

Elefantasi

och där står du hukad under och tror att det är ett tak och undrar om din rygg ska förbli krum och hur ska i så fall världens klarsynta öga döma dig går du någonsin ut i världen igen

och där står du och klamrar dig fast vid ett ben för ögoblicket så stilla att du tror att det är en stam och är så trygg i din trygghet och ingenting försvinner någonsin från dig, inte ens den tanken finns att något kan gå förlorat

och där står du och klappar en snabel och tror att det är en lian och att du är vilse i djungeln kanske men ska bli funnen, for sure, för har vi inte gps och alla andra teknikens under så hur skulle en endaste människa kunna gå förlorad och varför i så fall just du, hur statistiskt omöjligt är inte det?

och är du ändå inte lite vän med naturen, så säg, uppvuxen med snälla träd i det snällaste av länder

och där ligger du på rygg på en rygg och tror att det kanske är en jordbävning på g och att himlen ska öppna sig och du ska bli befriad och uppptagen och sitta däruppe sen på högra eller vänstra sidan om korsfästelsen och ömka de kvarvarande, har du inte alltid väntat dig

och där sitter du grensle bakom öronen och tror att du gungar fram på ett ostoppbart framgångståg och bryter ny mark och är den självklare härskaren och att om något hörs långt där nedifrån så är det tjänarna som springer närmre för att bättre kunna höra din önskan uttalas

och där står du med svansen viftande dig i ansiktet och tror att fladdermössen virvlar förbi och är det ett besök på zoo eller är det något att bekymra sig över på riktigt som ett varaktigt tillstånd och du sluter ögon som ändå aldrig sett och står som förstenad kvar och inväntar den förändring som ändå måste till

och här står jag och tror att jag ser vad ni tror

med kärleksbeblandat avståndstagande och mer än en gnutta hopplöst förakt eller ligger jag möjligen krossad under ett ton-tungt

feltramp med plötslig insikt om att det inte spelar någon roll för vi ska alla bli förvånade till slut

men jag säger: Jag ser dig, och på riktigt

min mun talar i oändliga ramsor runt ditt behov

faller som regndroppar gör orden idag

och när du sen vill att jag aldrig ska tystna

så går du för att aldrig höra min tystnad

men just idag är jag en outsinlig bäck och hejdlös och

i morgon kan du skapa smärta för den dagen som inte är

är aldrig nu och inte här

Mitt i snittet på vattenmelonen kom du och

dröp som saft och låg med din kropp som min

som för långt tillbaka och din själ var min själ min

dessa små spratt som livet sprätter som plågade

eller fria höns

eller vad livet nu kan liknas vid

med framgång kanske

Levande väsen

En blåklocka slår långt borta dovt och rymligt
ljudet studsar som en boll
mot höjd och stillnar i solen
i den skall vi sitta med ryggarna mot en vitmålad vägg
där rosorna klänger och skapar en glänta i tiden
mitt i skall vi vara
du som jag

så enkelt utan allt
flärd och tankar

varelser av ljud och luft
som aldrig stelnar

Ord och ord

ögon och armar som flaxar

som ofärdiga fågelsmå

vill och vill

och vill förklara sitt liv på alla språk

utom tystnaden

den jag hade förstått

och sett lyfta

Jag har en rottingstol

den stod övergiven på en vind och jag tog den

med mig när jag flyttade, som den var min, och blev det

helt sonika så

den har benstöd och rundade armstöd som möts under sitsen, en enkel och sinnrik konstruktion

ryggen lutar lätt bakåt och är förstärkt med två tunna pinnar från bakre delen av benstöden

så är den

med röd, dovt röd, klädsel, som kasar ner lite fastän den är bunden och under sitsen finns ett litet hål som nog inte borde vara där, men det känns knappt

Den står på ett parketgolv nu vid fönstret och tittar ut

man kan sätta sig och gå igen

Just nu är den tom men ser bra ut fylld av sin egen form och den ser inte alls ut till att sakna någon kropp

Den är en stunds vila

Jag tror

jag ska kalla den för Jesus

faller äpplen nu maskätna och spruckna
men också en gul eftermiddag landar
och mörkret sen lägrar, som en man en kvinna, marken
i minne av tid
men också i en gyllendunkel kväll
öppnar sig, som en kvinna för en man, mörkret
för den tid som finns i minne
av tid som varat

Hur människan alltid schasar iväg fåglar
från den plats de samlats när de samlats där människan vill vara
Och hur hon stampar med sin fot då
och ropar. Och hon gör en svepande, om hon har en tidning i sin hand, rörelse
för att skrämma dem på flykt, eller daskar i muren med sin handduk
Många gester finns, många ljud som inte är fågelljud
schas, ´raus, go away, stick!
många språk som inte är fågelspråk

Undrar om hon lyckas om hon då lyckas
tycka om den fågelfria värld
hon skapat

något i fåglarnas dans och skuttande kors och tvärs, över under och förbi utan ordning och mönster
som stör henne, så kan det vara
att vi också vill dansa fågeldans men inte kan stegen
och inget givet facit till deras rörelser, vare sig mål eller
och om mening kan skönjas så försvinner den på studs och blir ett virrvarr av klena hoppande ben
som fjädrar

Tror att det finns en rytm en ordning en många meningar
svårfångade men
skrämmer inte bort dem
Vill ha den kaotiskt kraxfulla värld som finns

Nu ljusnar jorden
och solen lyfter sig i sin beniga krage
nu värmer sig världen
och människan går ut

skolan är trött
har bommat igen sina fönster
barnen springer jämfota
i ultrarapid med ord
som inte längre finns
som förflutna

det blir som en ny tid
och som den randas

Nedräkning

i en stol på hjul, armar och ben vinklade
lite hursomhelst, benknölar spänner huden till bristningsgräns
ögon virrar, mun är stum men dreglar och biter i ett sargat
finger, det redan skadade är det enda hon når

vänder
jag mig bort i slutet rum
har en man rivit ut ett öga och bitit en läpp
tänker som en gud ibland som en djävul
i kampen mot sig själv

men just nu är han lugn som något han går och grunnar på
de skjuter ihjäl varandra här utanför, den kommer närmre
den tunga elden virvlande röd släpper granater alldeles
utanför striden mot sig själv

i skyddsrum av tunn hud, splitter
som summan av lidandet
konstant
när det räknas med raka fingrar

Flodsång, del två

De skulle skratta också om jag vore där
nu skrattar de i mitt böljande landskap i mitt minne
rödkindade båtar i champagnerus, så glada
i flodens mittfåra, en glad dag på vatten med tilltugg
jag tror att det är glädje som flyter
men jag ser uttyckslöst på dem
men inte avvisande
varför avvisa lycka
som kommer mitt på floden och drar förbi
med klingande skratt som mojnar i nästa krök

för annars ligger lyckan mest på en divan
i en film från fyrtiotalet och äter praliner och väntar
sin väntade kärlek
som en riktig diva
så medveten om sina företräden
och absolut oåtkomlig
så övermedveten att det blir
patetiskt
ingen skamm i kroppen eller någonstans

inte floden heller
men varför skulle den
tillskrivas något alls
förutom ett flöde

den kan ju ändå inte ympas
och inte beskäras
det är inte lönt att gå fram med gräsklipparen heller
och hörselskydd och svettig pannan för att tukta
den har sin egen ordning
och gäckar dig

vi måste följa och fånga
och benämna och ordna, så vi gav den namn så att den kan presentera sig när den når havet

jag sitter vid min flod och klappar den lite förstrött som vore den en hund som sprungit av sig och nu ligger loj under ett träd där den sökt skugga. Jag förväntar mig inte så mycket, tänker inte ens ordet; förväntan, inför det stilla flödet, den neutrala handen som bara är och kanske inte ens är min och ryggen mot en trädstam

men ibland har jag klätt den i siffror som jag upphöjt till två för att dräkten ska

passa
jag räknar för att se hur snabbt den rör sig och var den kommer och går
men det blir alltid en glipa där jag måttat fel och sömmarna är inte helt lyckade heller
vet aldrig vilka stygn jag ska använda eller hur många siffror i rad som är passande
jag har utarbetat ett eget beräknande system för att jag måste, eller också drunkna i flodens rytm

och där står de och hänger mot räcket plötsligt
och där stannar hon i sin gång bortifrån plötsligt
och alla står de som gamla stenbyggnader, där på bron nu, mellan vilka band
har knutits över gator som skiljer, band som kapats, hus som övergivits och barn som fött barn och kullersten och klackar och de har inte helt glömt hur kyssarna lindrade och förde generationerna vidare och vidare runt köksborden och det ångade ur grytan kalla dagar och varma kavlade man upp skjortärmarna och hur radion plötsligt fanns och bilen och de snabba tågen som kunde uppfylla alla drömmar man inte hade medan man arbetade på fälten och buntade nya tankar med gummiband om och tog till marknaden

och ändå kastar de, som på en given signal, sina uråldriga själar i vattnet, och vattnet sväljer och sluter sitt gap sen
hade jag inte sett det genom vattnigt öga så hade jag inte trott på
vad jag bevittnat

ska jag tänka på detta svek så blir det riktigt hemskt
så jag tittar på filmen i stället
och förstår att lyckan som ägde allt på sin vita divan, allas beundran och världens applåderande blickar
måste vara gammal nu, så gammal och död som kanske en dimslöja ovan denna flod som sitter hos mig och väntar och aldrig vill sluta
aldrig vill någonting alls, det är bara jag som vill säga att den aldrig vill sluta, för vad vet jag, och vem är jag att besjäla en flod och avsjäla mig själv

jo

vill jag frånsäga mig min själ och ge den till floden så gör jag det, det är min frihet, eller kanske mitt trots inför flodens spakhet, när den står som en byfåne med kepsen i hand och stammar inför patron den allsmäktige
högmodig och mäktigare än floden, det blir mitt straff
att räkna dess rytm
medan den bär vad jag gav

och snart kommer att dyka efter
så vems är makten

men jag kan dansa vid detta stup för det är inget stup
jag kommer att falla mjukt när fallet blir till
och aldrig så fri

och faller jag i bilder av tider som gått, retuscherade och tillrättalagda utan vassa taggar och rostiga spikar

om jag faller alls

i detta böljande landskap
finns inga skärande kanter
och det går aldrig höga vågor på floden
för det är trots allt en flod med
begränsad rörlighet som flyter dit den ska
och ingen annanstans

kanske en kärlek som föds här bara kan flyta lugnt
och inte slåss med skrämmande vågor eller spegla
sig eller klä av sig med beräknande
pregnans väl dold visa upp sin ymnighet som naturens falska under när sanningen
kommer fram blir nakenheten kanske så oskuldsfull som synden i syndarens ögon bara sin egen essens, oantastlig och allt annat som var utanpåverk var inte riktigt på riktigt och var aldrig riktigt här och ursinnet som slängde sig och sitt porslin i väggen, det fanns då medan fasaden var orubblig
men nu blev kärleken plötsligt ett litet barn som tittar ner i floden på ingenting och på allt, fångad i andningen, vilken förvandling när det hejdlöst krävande barnet slutade skrika, och allt blev tystnad och i tystnaden:

Flodsång, del ett

Vid floden är tiden liv som stillnat som jag
som sitter ren som en blomma, hel och öppen
har jag ingen färg på min person
som inte blivit sedd för att blommans färg är tveksam
och utan referenspunkt i skalan av klara
nyanser


Finns inga fiskar i floden, finns inget liv där floden är
tiden som stillnat till liv som jag som satte mig mitt
i en rörelse och blev den rörelse
som stillheten kostar

En fågel finns
och en sång ur en fågel
och ett slut på en sång ur en fågel
eller ett uppehåll och en väntan på
I denna väntan under detta slut finns en flod som stillnat
i en tid som varit rörelse som nu är liv när det är som enklast


Jag tittar på
när nästa ton ska komma avklädd, avskalad kläder och sång, fransar och trådar och tyg
och hud och hundskall och steg och fingrar som knäpper och knäpper
man knäpper alltid två gånger minst och visslar tills luften tar slut om man är glad
och osäker på hur glad man är


Jag är skalad, jag är ren och sann och jag vet en flod, den finns och jag sitter för att jag satt mig ner som en kropp utanför min intention som inte finns men som jag styr mot detta vatten men inte på grund av törst använd som liknelse


Nej
Inte för något


Som när jag var ratad bortskämd tystad trängd fångad fängslad när jag var en psalm som ett nummer i en kyrka innan struparna öppnats för hyllning av den gud till vilkens ära jag skapats. Om det bara vore för detta enda goda vore då hela livet gott. Församlingen enda lunga. Men du sitter redan och präntar inbjudningskort i rökring mot taket. Vill djävulen vänligast komma på middag, en tåspets och tungspets. Om svar anmodas.

Ja, du
det finns kanske mycket att säga om en flod
det mesta får bli osagt
som tusen frågor som ställts om och om igen
och var och en tror sig först
och tror man ska rycka till inför frågans berättigande
och söka svar
du misstar dig
när du ber om läkning

det är inget man ber om
Men i den flod som tilhör mig
som jag fortfarande och alltid gör anspråk på
flyter vattnet tungt och stilla
den får ha sitt avskräde på botten
den ska inte renas
den är vacker
varken mer eller mindre
och där fortsätter jag sitta
välbesutten
på det språk som är lämpligt för det tillfälle som är givet


blev jag påklädd och ställd så att jag satte mig ner liksom jag med mina egna händer tog min kropp och tvingade knäna att böja sig och ta emot gräset på sluttningen mot floden


Det finns inget stup
men du kan dansa vid detta stup, så fri
blir din kropp aldrig och din tanke ett kristallglas
innan det splittras
du kan kröka dina tår runt fallet
och bli till
en flod
det är ett jag
och måste hållas inom dessa ramar
ibland gammal ibland ny
som detta jag är ingen flod som flyter men stannar gärna där för att betrakta en ansamling och en beständighet eller en bestående föränderlighet eller löv som flyter


men i din flod, säger du
i din flod flyter inga döda barn
och de ofödda göre sig icke besvär

Jag är född här men jag föddes någon annanstans
jag fick vara med ändå
inte för att det fanns något manifest som sa att alla skulle få finnas
utan för att de såg mig, människorna som en människa
vad du strävar efter nu
kan du lika gärna glömma
det finns inget deltagande, inga optioner på medlemskap
bara konstlade sammankomster av människor som speglar sig i varandras ögon
spegelglädje
spegelsorg
ofödda ögon

du misstar dig
det flyter alltid dödat liv
guppar fram i flodens rytm


hur ser jag ut
vem blir jag framför dina ögon, någon annan
varför tar du mig och vad kan du ge mig och hur uppskattar din blick sitt värde när det studsar tillbaka som en studsboll från en vägg i en lagerlokal

Den dagen floden blev min, kom att för alltid tillhöra mig
tror jag att det regnade senare
fram emot kvällen före skymningen föll
och gatlyktorna tändes men om sanningen ska fram
vet jag ingenting säkert förutom att floden blev min
och förväntas så förbli
för det brukar regna lite i mitt minne
jag undrar ibland var kärleken blev av
varför den inte följde


i går såg jag en blå häst
på ett fält i en vit sol
det var en skugga, en spegling förstås
som gjorde att hästen för ett ögonblick sjöng en blå ton
likadan som andra blå saker
hav och himmel
som är blå och inte heller blå

Det är min flod
jag har älskat i ett fönster som vätter mot den
däruppe på andra våningen i korsningen
i den kyssen som aldrig upphörde
blev den min
men om du frågar mig om färgerna
hur de såg ut just i den stunden
skulle jag inte vilja svara
för då
var kärleken något annat
för det första så fanns den
som färglös och en palett

för det andra var den privat

och uteslöt färgen

när floden blev min

hörde jag en viskning på tredje språk

om sanningen ska fram

och talade jag någonsin i tungor

måste något annat backa för att bereda plats

här finns ingen som viker en tum

man utökar vidgar och befäster

producerar bilder med namn

och befäster

det finns alltid en ny strategi när offret tröttnar

och reser sig

sträcker rygg

och går sin egen väg

det finns gropar att gräva

och folk med spadar att leja

som livnär sig på att gräva gropar

lagom djupa för sanna utsagor

såg jag spår de lämnat, blödande hjärtspår på trottoaren av det språk

jag dricker, längtansfullt som

en otuvecklad höst

där våren slagit ut så många gånger men tiden stannat

i den aning av höstgul smekning av träden som kantar floden

jag lämnar

Jag har haft, gått nära och stannat kvar och jag vet hur jag saknar

om jag saknar röster som steg
men vid floden finns ingen saknad, ingen talande natur och månen har varken mun eller ögon som plirar mot oss

nu blir allt snart övertydligt och ni ser för mycket. Jag skickar er till bron därborta, den har svarta smidesräcken på båda sidor, vad annars

Där borta kan jag inte urskilja er, ni är figurer som går fram och tillbaka, utan ögon, som månen, så länge jag vill och jag vill inte ens vinka

Jag borde lärt mig för längesedan, det har jag förstått hur ramarna finns på plats för att hålla ett innehåll på plats och det som är utanför att stanna utanför. Det är så enkelt och det är vad man lär sig medan man lär sig annat i en skolbänk, vid ett middagsbord
i andhämtningen efter ansträngningen när man läser en saga och sidorna är styva bilder som sågar fingrar i småbitar när man går i en värld som är någon annans lekplats dit man inte får gå vare sig man betalar

Där går Eva

Jag ser henne bakifrån

Hon går ensam, hon är gammal men rör sig flickaktigt på något sätt, vilket sätt? Det är inget jag måste veta, antar att paradiset är ett tröttsamt ställe att bli bortjagad ifrån

Men du måste ändå ställa alla frågor som bubblar till och upp i din mun utan att en tanke fäller ner bommen

Och din fråga kan vara befogad när inga svar finns att vänta

Hon går i vita skor och framåt eller bortåt även om jag ser henne bakifrån

Men den vill ändå inte ha något svar likt så många frågor som svävar en stund i luften mellan två munnar

stumma fiskmunnar som pratar i en förorenad flod där jag satt mig ner med hjälp av mina händer som styr min kropp

För mig är floden alltid ren

jag är ingenting för floden

det finns ingen talande natur

inga skrattande träd

det finns ingen saga

det är vila jag söker, ingen bild av naturen, eller en bild av naturen i vila

fingrar spretar, munnar sluts sedan de öppnats, det finns mycket som är som det är och får vara som det är men om jag skulle välja att förbli sittande här vore jag inte som jag är, jag skulle utgöra en fara för denna människas säkerhet, hon skulle inte få vatten och inte mat, regnet skulle kyla och vinden drabba och en epedemi skulle bryta ut

En epedemi befaras alltid följa

Hon skulle inte få någonting, om jag sa "förutom stillhet" nu skulle jag säga för mycket

Jag har sagt för mycket, min mun sluts för att den har varit öppen

Det är inget stup om du inte faller, du kan dansa här vid branten, dina tår kan krökas runt fallet och du stå kvar tills fallet blir till att resa mig långt bort, att komma nära och lyssna på sagorna jag gömt i dina ögon när de föreföll kalla avgrund och inga ord stod skrivna i den smalnande blicken och inga ögon fick ansiktet med sig på resan mot

mellanlandet

i ständigt växande alldeles utanför årstidernas monotona hasande med tiggarburken skramlande mot söndriga byxben

ja, herregud

talar inte men svarar vid branten:

det går bra att dansa och skratta ditt djärvaste skratt så fri blir din kropp aldrig och din tanke en kristallkula innan den splittras

(fortsättning följer)

Det är katten
huvudet böjt i fönstret
som en tulpan inhandlad i förrgår
av porslin

"min hustru" säger han
så vackert
jag ser honom då
hans mulliga och bleka kropp
rullad i lakan med en kvinna nära
en kvinna som går i ett rum
och två fönster

När du ropar ska jag komma
när du tänkt mina händer mot din nakna rygg
din röst som en sydlig vind
bär en föraning som intill vindens slut
hänger slät och liknar tystnad

att namnet ljuder
svagt och jämnt likt ett brus
i vilket stavelser blir gängade
till intighet
stillhet
ska jag svara när du ropar kommer
jag till gränsen mot drömmen
går ifrån sömnen genom en rostig grind
jag aldrig tidigare uppmärksammat i grönskan
där den vuxit sig hård
under en mjukare röst

som droppat mitt namn, övat mitt namn
ägt mina dagar

Frälsarkrans

redan så många meningar
om moln som skingras
jag ska inte ge dig fler

och själv, jo
jag vrider mig som en mask nu i den klibbiga
vårldsamma solen som inte ens lyser
som jag trodde

varför försöka
när vatten ska droppa
eller åska gå fort förbi
som fanns den aldrig

förklara
hur dagarna med dig kom
och gick sen

varför det växlande vädret
när jag grep efter kransen
där den hängde orörd mot skogens hud
den magiska dag
vid sjön vi tillskrev trygghet
bara för att räddningen kunde finnas

när som korna doftade exakt på sitt
avstånd till där jag njöt dig, och flugor
surrade inom väggar

fast drunknande
möjligen räddade

såg vi en stund med gemensamt öga
en halvkvävd aning, ett onåbart
stönande i försök att fylla igen
revorna i himlens tyg som
rovfåglarnas orsakat, liksom tidens sårkanter
var deras ansvar
så befriande

i det begränsade oändliga rummet
hur frälsningen lät mot mina fingertoppar
och hade naturens nyckfullhet
som förklädnad
och som kärna

Skare och is och vilsna toner som landar

våren ska komma
fågeln som tar spjärn
och snart lyfter mot ett sammanhang

tror
om den tror så tror den
att den vackraste sången tillhör någon annan

Övervuxen

en lie som kapar längs med
fotknölarna, tusen kroppar
och tiotusentals dagar
som vajade i vinden
skurna till marken med ett rent snitt

avverkad

går sakta mot minnet och ifrån
håller ett avstånd
som inför ett opålitligt djur
och hinner ibland bara inte ifatt när
det plötsligt sätter fart och springer som ett
jehu i kängor av silversteg

och allt man ville var att klappa det på huvudet
och kanske säga något lugnande

jag tror han där
och hon där
med hakklappar och dregel
hängande i kaffekoppsöron
när solljus smyger in
och spelar en gammal slagdänga
på slitna tofflor
också vet

nyss städades det
nu är alla vakna
och dammet yr

Känner dig blottad
färdig
hudlös
känner dig ren och svag
marken under morgonens frosttäcke under morgonens mark
viks åt sidan och stiger upp
inom mig
känner dig mer
än mörker
förvandlad och avslutad
sårad och sval
varsam hand stoppar om dig gryningskyla
med tidiga fingrar stänger jag månens molnlock
och känner dig

När jag ser en man komma släpande på en basfiol
tänker jag på min syster som petade näsan
och alla andra små liv om växer sig otympliga
och knän som inte blir kyssta och ögonlock
som hedar sprider ljung över
vätskande sår

Skatan på taket
speglar snön med halva sin varelse
på ett ungefär
svart för resten så olik
oss grå väsen
om det inte vore för vingarna

Morgonmjölkning

ibland vaknar man med smärtan öppen som en ko råmar
och skällan slår
lunkar strålande morgonljus hemåt
i grönskande snår
sjung
då

Kan inte förstå när nån säger att de
förlorat sitt hjärta för om jag lägger
handen mot deras bröst så känner jag
att det slår kvar
men det gör jag inte för då
kommer de att förlora sitt förlorade hjärta också
som jag
och inte förstå

Att du inte älskar mig som en landsvägskyrka
bilarna som far förbi
med halvöppna fönster
att du inte lämnar mig som bilarna
kyrkan utan att ha
kört grusvägen ända fram med vidöppna fönster och
bruna fingrar trummande mot taket

Vad kvinnor behöver på sin resa
förpackningar
som löper lätt
som en förstulen smekning
hemlig under bordet
mot handen

liksom en tanke som glimtade till
i ett tågfönster
så hastig och oväntad
att den inte fanns

vad kvinnor stoppar i sina väskor
av skinn

tingens värld
tingens former och gränser och länder
de färdas mot och korsar

om de tänker på vad de bär?
kanske ibland
att de räknar den betryggande närvaron
av det medförda som beständig
medan den förbrukas

När du rörde mig
slog jag som ett vattenfall
mot våra ytor

Du speglar dig nu
och kammar säsongens slut
ur tovigt hjärta

Låtsas förstå den här kärleken
visst gör vi
din kärlek
låtsas förstå dina rosa bröst
din skrynkliga pung
din fyrfota pälsmjuka gång
och din önskan av vara som andra
och ditt hat mot din önskan som andra

Du reser dig i hela din längd
ovan, klumpig och stark
öppnas som en bilderbok
rinnande av färger på gränsen
till det groteska bara

och den där människans kärlek alltid
långt borta och skarp som en stjärna
alltid ett avstånd

du försöker kasta dina ögon över, ända fram till
människokärlek på gränsen till det bisarra
och lika tvingande kall

Du stannade inför vintern
och tog en annan väg
en som inte var skyltad

Jag visste inte att det fanns en annan väg

Du släppte bagaget och fortsatte gå
med fria händer

Jag förstod inte att man kunde göra så

och jag letar dig nu
i isande insikt med kylslagna fingrar
i höstens fall gräver jag och i morgonens blå stigning
och skyddande hölje och i sol som tränger sig fram
bak väggar och i frihet söker jag
där världar krockar och människor möts där det
silas efter guld där dalar stiger mot berg och störtar
och där det vaskas förfluten tid söker jag
i den sista värmande
vindilen, när det huttras och hoppas längs krokiga
vägar och i vårens haltande
förklaringar
ska jag finna dig

jag letar i glömda berättelser ur tidens hoptrasslade garn

jag ska finna dig i nästa steg mot kärleken

Jag skulle vilja säga att hon gick över ängderna
som på en nostalgisk tavla, fast på riktigt då
när det fanns sommar och med lycka
i sina ögonblickar såg hon mot horisonten

och jag säger så

men jag såg det aldrig

jag såg någon gå i halvhögt gräs dock
i halvhögt gräs och i halvlycka och med roat
ögonkast, som inför en oväntad ljus tanke

men din själ gick över ängarna, som ovan
fast med annan stavning, så gick den
fullständigt fri att vandra in och ut ur
epoker och tidsandar
utan skal
utan att vara på väg någonstans

och den bar på en korg
för bär eller blommor snarare

för en sådan äng är en blomsteräng
utan undantag

Och jag säger då, och nu, att du gick
över ängderna som en sommardröm
lös och ledig
och vad du bar kunde du ha eller mista

vem bryr sig om sant eller falskt nu
när sorgen frusit oss fast

Det är något jag vill säga dig
det finns inga ord

Det är något jag vill visa dig
det finns inga bilder

Det är något jag vill ge dig
jag ger mig inte

Om jag burit dig som en skadad katt
från vägrenen och hem
som i ett barns famn
utan svar

och utan hopp och utan allt
men med all kraft
hemåt

dit där väggarna skyddar

om jag lagt dig där
och vakat

och aldrig mer slutit mina ögon

men ögonblicket var
och är förbi
och förlorat

Jag sitter i en kyrka
jag har knäppt i sup
de sjunger
och det gör ont

Där kommer dom
som tycker att livet är en sång
som tror och tycker
att livet är en sång
De sätter sig

tre rader fram
framför mig
mot altaret till
för att jag har satt mig långt bak, förstås

Där sitter dom
som tror att Jesus vann
och går i hans fotspår och bara
fötter och gör honom ont

Där kommer dom som sitter sen
hos dom som går i fotspår och bara
fötter
tre rader fram och längre bak ändå

Jag knäpper i smyg upp och ner igen
ihop
med rätt knapp i rätt hål och de
sjunger sitt vackraste
och gör mig ont

I dag är jag en sida
i en spansk övningsbok
jag går en sväng på stan
och äter sen middag i utkanten
med vin och utsikt
hos min gamla faster, fortfarande pigg
över bergen
full av ord och utan mening

som inte ett ord finns som inte bär dig
lossar tänderna ur nackskinnet
och släpper dig på mattan

och här sitter jag och letar ord för
längtan som är större än ordet

Denna stiliserade bild
det går alltid att dra några streck
och få en människa

Hon viskar mig mörker

där det lever hudlösa varelser
rivna av taggtråd och utsatta för
livsuppprätthållande beröring
massiv insats, ett teknikens under
i natten
lena händer som vill visa vad
ingen kan veta
bara tron hissar flagg och vill rädda
det som räddas kan

vita dräkter i skuggvärlden

vill skona den lilla rösten
den förkävda viskningen som önskar sång
trummor och trumpet och en slinga
där ingen mening blir hörbar

i det översvallande utbudet

hon viskar mig mörker
en gång viskade hon mig dag
och sjöng mig framtid
jag tror det var så
det finns ett minne

därför dessa ljud i natten

hon viskar mig tvång och tvivel
och ord med bokstäverna huller om buller
likt en dyslektisk mara
hon vänslas med mörker i mörker där jag inte
kan urskilja annat
än kyssande vind mot rutor
skallrar utanför
min mur
vittrar av läpparnas attack

mina lemmar kapade och upphängda
med ojämna snitt
som om en slaktare arbetat extra
några timmar för att kunna ta sig en glad kväll
och till allmän beskådan och varnagel
på torget runt vilket pöbeln flockas
och jublar och frossar så att flottet rinner från trasiga tänder

såsom folkhopen alltid gläds åt en kropps snöpliga upplösning
åt sin egen manifisterade skröplighet
och skammen med bockfot som inte syns
bara en pöl av slemmiga rester
man undviker att trampa i

men varför klandra människan
när katten får jaga sin fågel i fred för kritik

ja, varför

därför
hon viskar mig ursinnet

avståndet och kylan
en isande lovsång till det civiliserade föraktet
mot vilket begäret gröper med sin pik i ena handen
och den andra blossande kinden
slår med sin hacka

hon viskar mig grova hål
från vilka blodet väller fram i märkliga färger
inte alls rött
snarare som var från bölder
som nu skall förintas
en gång för alla

därav djävulens aura så färgad
att gud blir ett blekt alternativ

hon skall göra min kropp ren
som en illustration till den rashygieniska tanken
i någon bok från trettiotalet
där allt av ondo
och ovälkommen art
drivs på flykten med frätande medel
mellan gedigna pärmar
som man öppnar i smyg och upphetsning

man har nåt, man har nåt
av det förbjudna
av skallens form och omfång
av tattarblod
och hat väl inslaget i brokigt presentpapper
bakom ett följsamt leende
och drömmen om dans runt öppen eld
till förföriska kjolar

hon väser mig ormens tunga
i förnekelse av paradiset
ett ljus
som stod rakt och talade
ett släckt ljus vars sista suck sökte avgrundsdjupt

mörker

hon ger det sin röst
den är överlämnad enligt någon överenskommelse
ingången och undertecknad
långt ifrån min vetskap
sparad i ett dammigt arkiv, tills nu

hon släpper det fritt och tyngdlöst
i en viskning

Jag kände en gång en man som hette Brian
En gång när han kom hem till sin husvagn efter en sen
kväll på puben stod den i lågor och hans fru
och tre barn likaså.

Det var vi floden. Den vackra floden Avon.
Så hemskt nära vattnet.
Där ligger fortfarande en husvagnspark. Jag har bott där
en gång i tiden som en parentes.

Efter det var hans glas sällan tomt och han skrattade högst.

Och förresten var hans hår lockigt och ljust, snudd på albino, men ändå inte, änglahår.
Och rund om kinderna också.
Ingen kommenterade någonsin att han alltid skrattade högst och att han i skrattet, när det nådde högsta höjd, vände ansiktet uppåt och blottade sin strupe.

Eller att det ibland slapp ett gällt läte ur honom, som om han ylade mot taket
eller mot himlen eller månen bortom taket.

Det var barnen som gav sig till känna i hans röst, så lät det.
De kunde lika gärna ha kommit in genom dörren och sagt sina namn
och sträckt fram sina händer, förutom den yngsta för hon var bara ett år drygt.

Å andra sidan, vad har liv med ålder att göra. Det kommer tidigt och stannar till slutet.
Det tar sig ett hem och är på livstid.

Ingen rörde honom
eller spelade på hans spända strängar, och inte heller på egna ostämda i futila försök att frammana
någon sympatimelodi. Man gjorde inte så på den tiden. Man stod stark, tog spjärn lite i smyg för att kunna fånga honom i fallet, om han nu skulle vackla.
Men man såg honom aldrig gå omkull. Det var bara den där rösten. Klangen. När kvällen blev sen.

Och jag skulle kunna påstå att sorlet la sig, att andra skratt tystnade, att skämten dog ut. Men så var det inte. Allt fortsatte tills det var dags att gå hem, när ingen längre
ville servera någon och lamporna släcktes.
Fast ändå, något dämpat, som om ett isolerande hölje lagt sig, en seg hinna av främmande material, genomskinligt och hudliknande.
Och på väg ut genom dörren, om man tittade noga, kunde man se tanken på förkolnade rester skymta fram i ögon som inte ville möta ens blick, och ge vägen hem ett annat skimmer. Eldgata.

Och han var inte den som försökte få med sig någon kvinna till bilen för en tur på till någon ödslig plats, eller hem. Kanske hade han lovat celibat. Eller så var det bara en otänkbar tanke att närma sig eller låta sig närmas. Inte för att han någonsin skulle sträcka fram sina starka rena fingrar. Varför plötsligt i fel tid när de inte fanns till hands i rätt.

Varför någonsin nu eller senare, när de höll om en ölsejdel i stället för att formas till räddande händer. Frälsarhänder.

Ja, det är bara min tolkning. Sanningen kan vara någon annanstans.

Men jag tror att alla önskade, med samma kraft, att han inte skulle vara där, och önskade att han skulle vara där, nästa gång man ville ta en öl.

Är det kanske så skammen är beskaffad, och påminnelsen?

Det är inte kärleken du ser som blind
allt annat är glansigt emaljöga och levrade tårar
vit käpp som stöter och studsar mot möjliga hot och
färglösa hinder, slemmiga tentakler slingrar
sig ur djupet på jakt efter kropp
och leeende blå och godtrogen förväntan
din samlade mängd bunden i skinn ser du
ser du inte
kärleken är inte blind
allt annat

Hon går i takt som våren med
enarmad bandit under kvittrande mun
när jackpoten spottar körsbär och tre guld
flickan har ett mål
det är livet

En tillfällig gäst i egen vanmakt
lägger handskarna på avsedd plats
Jag tänder två ljus på bordet
ber mig sitta
ser mig gå

Som ett spår
fot i knastrig snö gråtande
baklänges in i glömskan
eller
täckt av det nya fallet

Testar compact living på själslig nivå
en våningssäng, stramt renbäddad efter frukost
för övrigt bara en tom yta
lik en vas som väntar på fyllnad, men som inte väntar

Jag vill aldrig leka mer
utan det smittande allvaret
fingrar som värker framåt kvällen
en avig och rät vision
med lampan vinklad över axeln

Jag är, alltså är jag.

"Jag har så ont i tårarna" säger hon som jag möter i mitt dagliga värv i Rosengård.
Och de bruna ögonen ber om något som läpparna inte kan forma.
Jag förstår vad hon menar men rättar henne inte,
tycker de där tårarna hänger fint i luften - en sanning som inte söktes.