Om morgonen

Jag gick ut och alltet kom till mig i en vind
det var morgon den tredje dagen
Rama fanns inte

hur människor byggnader och djur
rämnar bryts och blöder
allt fanns inte
och inte ett tungt hjärta i sorg
orden varken skrek sig i tvångströjor heller
och ensamt var det inte
för den fanns inte, den ensamheten

inget upplevt, saknat och omvandlat
vare sig påbörjat eller avslutat
och obeskrivbara ord
låg likt ömsade ormskinn
utan innebörd

jag steg upp och jorden
en gyllene morgon före invasionen
ingen ängel hade fallit som en meteor in i förbannelsen
det var gott utan blod och horn
summan av det möjliga lidandet var konstant
oviss

Alltid finns den som tuggar på äpplet
och går först mitt i en mening med röda
läppar runt
de självklara orden
-konferensens alerta förstling

Alltid någon vars steg redan är
bestämda som om golvet var smyckat av dessa framtida
guldkantade fotavtryck och någon, denna någon, bara behöver lyfta
benet i ren reflex
för att hamna först och högst
på pallen
där medaljens bländande glitter
håller massan
frågemassan
på avstånd

Det finns en mening
den börjar med stor bokstav och slutar med punkt
Det är meningen.

det är ett renligt folk

leksakerna blir duschade när pojkarna
pangat med plastgevär och småflickor öst
sand i sina giftfria spannar

övervakade av falkögon
från balkonger med halvslutna ögonlock bakom vilka
minnen vinglar oroväckande efter glada grillkvällar

det är ett fredligt folk

med kort blomning
från öra till öra
sprider sig ett sommarlångt leende

och de slår inte på någon
annat än med kyla

de kan namn på många ting
och tingen blir nästan som till liv ibland
i deras strupar

som äter ord
på inglasade balkonger

och när själar bjuds upp till dans
klär de sig i kropp
som går ängsligt mot baren
för att slukas av mängden
av okända skuldrors armbågar

det är ett indignerat folk

smyger med sina hörntänder
invid en fondvägg av svart eller vitt

tittar i spegeln och ser bilder av infekterade sår
grinar illa, grinar gott, känner vittring

klipper med ögonfransar, lägger på ett lager hud
och ljudar goda ord

Du ska dö med en röd blomma i fönstret
en ensam julros i slokande januariljus
som den andra

Den första tog mitt hjärta
och dina flämtningar ekar i hålrummet
det är allt

Vem är det då
som tar min historia

snart finns inga röster kvar
röster jag inte lyssnade till

När du ropar ska jag komma
när du tänkt mina händer mot din nakna rygg

nästan som sorg
blåser en sydlig vind

och en föraning
intill vindens slut som likt tystnaden
hänger slät

men namnet ljuder
svagt och jämnt som ett brus
i vilket stavelser blir gängade till intighet

stillhet
ska jag svara när du ropar
kommer jag till gränsen mot drömmen

går ifrån en sömn genom en rostig grind jag aldrig
uppmärksammat i grönskan där den vuxit
sig hård
under din mjukaste röst

som övat mitt namn, droppat mitt namn, ägt mina dagar

Kvällskval, var finns du
fallen så mot guldmylla
nattöppna drömmar

vindtaget dödlöv
i vems famn vilar kärlek
ögonblicksgiven

gryningshopp, är du
en höstdimma av frågor
ur vilket munsvar

steg ditt väsen
din eteriska kontur
mot nya höjden

som var din som min
var vår och sommarliknar
gudomligheter

Så tyst var din önskan aldrig så öronbedövande sakral i sin frånvaro så krum så i bön aldrig din själ och så fjättrad vid friheten i andlöst ögonblick din tanke så rättstavat ditt namn utan betydelse så nära någonsin rymden runt den skepnad som kallas ditt liv du kallar till din sida när du ropar nu utifrån ingenting
så nära aldrig

Ännu är gården fylld av ljus
och vingar och grannlåt

översång och undergråt

livet finns kvar
med sitt sökande
genom rutan

på korta ben, steget efter
stumsyskonet stannar nu, slutar följa

slutar jaga så plötsligt
och skälvgråter på stenbänk

lyssnar till de snabba stegen som skrattar bortåt

men har upphört

ja, sitter där bara, sistsyskonet och

tittar upp mot himlen
med ansikte ristat av sol
det är naturordningen

den godtyckligt repande strålen
gassar som mjukaste udden ändå

och bär doft av skärblomma
till asplövsbarn

Ibland skänker jag en tanke

(en gåva som aldrig kommer fram, aldrig ska famnas
ett svettigt blomsterbud på jakt efter en adress,
han ger snart upp och går hem)

när jag kör genom natur som rullar åsar
och porlar bäckar, och pockar efter givmildhet
via sina eleganta erbjudande

och det är också allt jag ger
när inget längre blir större än det var
likt en somarljusdröm i februari, nej den tiden
är förbi

det är bara en vindil nu
en lustdragning i mungipan

att jag ville dig väl
men ville dig också - mig

Nog var vi ett träd
och min vintervandring
var underjordisk

nästan synlig och skälvande

nog var jag en sång
i det gamla grenverket
och där vi sjöng mig

men väl spridda sen
över glansiga ytor
på darrande löv

(var vi inte parentesens streck, nej allt utom och allt inom)

som väl var ändå
besjälad kroppskamp
och rofylld atom

och nogsamt även
namngivna i fårad bark
och ådrad vinge

Beträder dagens scen, har vaknat och sjungit, nästan sjungit,
som när huvudet läcker någon annans sång, och jag på fötter sen sneglande åt höger
åt vänster, sniffande efter närvaro, hur jag öppnade en dörr och blev tagen av världen.
Hur jag visste vems jag var när jag höjde blicken och livet kröp i gräset. Denna dagen är en timid scen, dold av buskar och snår, och publiken är irrande efter vägledning och fortfarande långt borta.

Kanske mot kvällningen när ridån faller med sina smäktande stjärnor, i guldgult på det mörka tyget. Kanske när livet i gräset somnat, och när ditt öga är en stjärnspegel.

syntax ur irrgång
flaxar vingar, fjärilar
från förflugna år

inifrån öron
utifrån klotets färger
flydd mening över

efter dagens tryck
ordet blir hugget lemlöst
svävar likt sprödast

Trött på världen tänkte jag mig en opera
där röda damen på rad tre
prasslar en påse
medan la soprana lyfter barm och tak
och söndrar fantasiernas kristallspråk
i förvandlingen till en och samma
organism
som nyfödd och oprövad
ber och härskar hon vår scen

tar spjärn och skjuter fart som från ett dolt
trappsteg
fågeln när den vänder upp mot himlens sång
finner sin tonart
men den tror, om den tror, så tror den
att den vackraste sången tillhör någon annan

En besvikelsens kropp
mellan din och min
lever ett eget liv
slokar när den vill
och luktar kylskåp ibland
som just öppnats för första gången
sedan ägaren lämnade platsen

när som anande
på perrongens ödslighet
en väntande tur

skyddande hand mot
solljus det spröda ögat
som alltid måste

spana mot framtid
där den kommande färden
ska förlösa sig

där som jag lever
bakom hudens sårskorpa
och solsprickans ljus

skyddande väggar
och träd som flyger förbi
fönsteögats blick

mumlar och öppnar
kroppars vilande strupar
gurglar morgonljus

sprödare, glasklart
kristallvisare
däremot flyktigt
och när som vindens tungspets
vill dela och vill sarga
vindlingarnas struktur, luftådror, vingvindlingar,
utspända i friflygande
för den drömmen högre än jordens gäspande
morgonsträckning uppemot

men aldrig i närheten

det knakar i kotornas fogar, runt sten och markinlåsta rotsystem
vilovärld, morgonknarrande sagovärld, det har varit natt nu och du sov
god morgon och värken, rotvärken och saven och törsten
barksprickorna och solens retliga överlägsenhet, hur många dagar vänder du blicken
upp mot löftesvingar
stillaseglande, obekymrade, saliga
från ditt glödande kärnöga
ser de så ut
men du vet, perspektivet därifrån är en annan fråga
en annan, men mest ingen fråga alls
vingvisshet

och vi talar bort den mörka jorden
från äpplet vi tvättar
från livet vi
längtar
och går och
från morgonen öppnad
på gavel vid mot
dessa glesa försök till tro

och talar bort den mörka jorden
och huttrar i vargtimman, i vargkoftan
när munnar går på jakt

ylande efter ett hjärta

Jag tror hemma
där folk kommer och går

in och ut ur min hjärtesal, där tavlor hänger
och skränar och bokryggar värker

där finns en plats
att återerövra
med krigare som blir tröttare för varje slag

revbenen mer synliga
och blickar knotiga mot fjärran
när de samlar sina vapen

jag tror hemma
det här är våra liv
jag på avstånd

Du ler
där är din rädsla
ditt hopp att gå orörd
din blåa look
och vädjande ögonskål
väntar på fyllnad
frukt eller annat

gardinerna hänger
så oklanderligt i jordnära färg
som expediten rekommenderat
ögonskymmare

men allt annat
svart och är vitt
och du
du bara ler

för om snällast mot alla
släpps först
ur ödestvångströjan
som sitter så hårt, så lungsjukt kvavt
när vädret stannat och darrar
i väntar på himlapiskan

så har du inte blivit vilseförd

Enligt överenskommelse

Det finns en sjö dit jag går när jag väntar på tåget.
Där sitter jag och glor.
Det är som ett avtal:
det finns en sjö
och dit ska människan gå,
åtminstone om pizzerian är stängd,
för att sätta sig och glo.

Jag tittar mot anda stranden, och husen där
och tänker: Bra läge det där.

Det är som ett avtal ingånget och påskrivet
före min tid
av alla parter.
Det ska gälla i förutsägbar tid, så står det
och nu gäller det en timme till avgång
och jag går dit jag måste.

Det finns en sten som jag sätter mig på.
Jag kallar den "min sten"
eftersom det ingår i uppgörelsen
att jag ska göra saker till mina; erövra och namnge.

Det heter ömhet för att det gör ont
vad jag känner av, och för, min sten

och att leva
i enlighet med överenskommelsen
att sitta och titta ut över ytan.

Är det tårar som vattnat
dessa blommor som bara står där
och nickar trött
med klibbiga huvuden

hunden kommer hursomhelst
och gräver dem
samman och sönder

nu är minnesstund
där landskapet öppnar sig
likt en kvinna som vill ge bort
vad hon inte äger
fast mer

Promenad

Levnadsmatt tanke i halvsteg
efter svartkappad rörelse
där syns den, där uppe på krönet

Varför vill jag vandra, i ett svindlande ögonblick,
för evigt bakom denna skepnad
så att jag aldrig kommer ifatt dess ansikte