När dag slår upp dörr
så viskande och nära
din krossade dröm

när höst tar scenen
i besittning strax intill
ditt multnade hopp

när änglarna flytt
med mörkare vålnader
och himlens istid

ska ta sin början
och sakta förgrena snöns
hårda kristaller

och släppa köldens
löfte om intighetens
tröttande närhet

kvinnor som krumma
gräver i rökfärgad jord
silar sol ur sot

barn som gläfser
ut ur såriga strupar
åldrig ödessång

män som hukade
på vägen mot ingenstans
söker en lykta

glimmar falskare
än en lockande hägrings
fåfänglighetsljus

Högst på rutschkanan
har sommarbarn vuxit fram
till slutlig landning

det går en strimma
av ljus och fäller svaghet
genom taggigt snår

i nyförhandlad
höstrustning och skrammel av
kommande försvar

tvekan inför språng
med blicken tom mot fjärran
barnet är stort nu

glider oss förbi
och tar mark på vindmatta
gulnat hår och löv

bidar sin tid kan
sin kunskap om rörelse
väntar på en blick

som kan se bedrift
och vad den innehåller
när som bemästrad

i speglingens tid
hämtas barnen in och sätts
till bords i skymning

omsluter barndom
en ask med snidat lock i
furutung byrå

Heta skenor

Människan vet alltid vad hon ska visa upp
har hon fina tänder blir leendet stort

har hon havsögon tittar hon djupt

men intill spåret står döda träd
i denna murkna sommar

har hon vassa blickar som nästan gör ont
då går hon snabbt till kyssarnas stånd
och spänner amorbågen

men intill spåret står döda träd
nakna och knotiga

och fönstren där som strävar mot höjden
för att få havet i sitt blickfång
en miljon mer för en skymt av blått
en miljon ögonkast

solklart vet hon i det höga fönstret alltid
på kronan och öret

hur det kostar

men längs spåret lever döden i naken form
utan företräden
som synes vackrare

Präglad likt ett mynt
kastat med snurr mot klave
för byteshandel

slagen i backen
upplockad av fingrarnas
grå vidskeplighet

turmynt i fickan
ingen är som den ser ut
men färdas ändå

trygg i sin boning
vandrar sällsamma vägar
på annans karta

sliter på foder
tänker sig smyckat förvar
som längtans ursprung

för känslan av liv
ickeliv genom grovt tyg
fysiska ångor

mitt i steget som
förebådar tystnaden
är sången ännu

sliten och fransad
öm över konturerna
av tigande jord

Du kommer ut ur ett moln av mörker
för att vandra i solen och i all tid
först i förundran över varje ljus och jämnad stig
men snart ser du tyngre moln hopas
för att sakta närma sig

din vandring bort ifrån och sedan under
den tar snart vid
och det ser ut till att skymma snabbt
mot en ovädersnatt

så du skyndar dina steg mot ljus som tänds mot mörker
men ser snart ovan dig inte längre moln som vill gråta
eller driva
bara något kompakt svart som bidar sin tid

och svar på din fråga hinner du inte få
för fönstren släcks ett efter ett
och alla sover redan där du knackar på

finns inte längre något att förstå

ensam i ett mörker finns ingenting alls
bara detta
att du trodde dig hemma här i en värld
andras värld
andras allt