Havsbön

Hela dagen springer de vid havet

leker hav

som hav leker med böljande hår och skum springer utan gränser och utan kläder barn som hav leker blod och skinn och vatten i vatten leker barn vid hav

du som går uppför altargången nu din kvinna är vatten och din man du lovar trohet tyst bredvid din älskade

skummet gör dig synlig och ljud alldeles naken när i kvällen finns en tyst kväll man måste röra länge och har väntat länge på

hela kvällen blir havet sin lek sprider leenden som utan mål sakta nu låter sig ses alldeles stilla mina ögon

hela havet och mina droppande sår blir till barnet och vatten som vila

självklar yta och djupet fritt och likt leendet mellan jaget och utanför som en gräns och jag mer

en sol sänker sig mot rött nu när vi leker och snurrar mot natten kastar den matta strålar en efter en och sjunker

våra skal plockas också knastrigt spröda till slut sprids och solens röda erövrar och försvagar för att få hela oss

en sprattlande bön fångad i nät slutar sin tid

en havsbön i kupad hand av trä styr mot stranden där allt kommer till den som väntar och till den som ber om att kunna vänta sig styrs en förstummad bön av salta händer

det finns en marknad som du vände dig till och från där husen ligger tätt i en tät skog står stånd fulla av möjligheter och berusade sånger lyfter från strupar som ylar genom egna kanaler av stål mot den sjunkande apelsinen

och jag har hört att du stängt din mun efter att ha bett om rening och skulle jag vilja skölja dig

men jag är ensam och har lovat trohet och förstört tystnaden med önskningar om brinnande nätter och allt som kan vara möjligt

jag går långsamt ut i vattnet ifrån torra svar och svedda ben springer mot kylan från ett bål som spred ljus och tärde på mörkret för att göra det mäktigare när det slocknat

det brinner alltid ut

släcks som vår bön om förlåtelse

nu

klär jag av mig mitt skydd

viker och lägger det i en hög och går ut i kylan låter den klättra sakta uppför mina ben

smeka min hud som din hand var den

blir jag snart varm och inte längre jag

hela dagen har jag lekt vid vattnet

lekt hav som hav och vatten

och låtit mig vara i stunder i leenden en bra dag sjunker alltid solen för den nya dagen att minnas att glömma

Din själ dansar i ditt öga i svart skinn och höga klackar

den har varit på utfärd hela dagen och träffat människor den aldrig ska känna

nu dansar den som glömskan ibland

sina vänners menande blickar och dämpade röster

rör den sig till synes fri till bandet

himlen vaknar och ser ut ljus

som vill blända sen

när klackar har tvingats hem och slår hårt

mot hårt golv så det låter

när lång natt tröttnat

När som ett element långsamt förtvinat under egen tyngd och återstår endast som en åverkan som inte ens ett minne ur vilket alla ord sjunkit till botten som jag inte ser när som min skräck inför att bli utplånad av massans giftiga avdunstning vilken ständigt spärrar vägen till en solitär när som bara långsamma förslöade smekningar återfinns i en ohörbar dröm om skvalpande i morgondis på ett idylliskt vykort så kolorerat av verklighetens hån och längtan och aningen om att klyva den flytande kylan som lovat att slutas ovan mig till fullkomlig enhet
Smygande steg och spadar som gräver de outtalade ordens dike fodrat av ätlade tankar och unkna kroppsvätskor där man fallit ner under sin berusade hemgång från en utopi av soldränkt kyssgata och böljande muskelspel till trygghetens nymålade och på insidan flagnande galler bakom vilket jag blir den människa som helst av allt, hellre än allt, ingenting

Samling

En är brun

en är vacker och sömnig, en har ovanligt stora tänder idag

talar en om sina händer som klätt sin kropp som vanligt i ny kjol som dinglar sina örhängen ganska nära kaffet och korsar benen

och nån skrevar som en man och nån känner nån annan bättre

jag ser den blicken har sett honom naken och vidgats under naturens under och släckts

lättsamt prat och stämning, inget

vemod precis som livet är när man skrattat en stund och skrattet just dött en naturlig död och inte behöver obduceras

en stund man älskar och glömmer men denna glömmer jag inte nu när jag har sparat den så här som ett exempel på vad man kan samla på, på stunder går det bra och billigt är det

allt man behöver är allt man behöver och att allt som behöver lever

är allt man behöver veta

Elefantasi

och där står du hukad under och tror att det är ett tak och undrar om din rygg ska förbli krum och hur ska i så fall världens klarsynta öga döma dig går du någonsin ut i världen igen

och där står du och klamrar dig fast vid ett ben för ögoblicket så stilla att du tror att det är en stam och är så trygg i din trygghet och ingenting försvinner någonsin från dig, inte ens den tanken finns att något kan gå förlorat

och där står du och klappar en snabel och tror att det är en lian och att du är vilse i djungeln kanske men ska bli funnen, for sure, för har vi inte gps och alla andra teknikens under så hur skulle en endaste människa kunna gå förlorad och varför i så fall just du, hur statistiskt omöjligt är inte det?

och är du ändå inte lite vän med naturen, så säg, uppvuxen med snälla träd i det snällaste av länder

och där ligger du på rygg på en rygg och tror att det kanske är en jordbävning på g och att himlen ska öppna sig och du ska bli befriad och uppptagen och sitta däruppe sen på högra eller vänstra sidan om korsfästelsen och ömka de kvarvarande, har du inte alltid väntat dig

och där sitter du grensle bakom öronen och tror att du gungar fram på ett ostoppbart framgångståg och bryter ny mark och är den självklare härskaren och att om något hörs långt där nedifrån så är det tjänarna som springer närmre för att bättre kunna höra din önskan uttalas

och där står du med svansen viftande dig i ansiktet och tror att fladdermössen virvlar förbi och är det ett besök på zoo eller är det något att bekymra sig över på riktigt som ett varaktigt tillstånd och du sluter ögon som ändå aldrig sett och står som förstenad kvar och inväntar den förändring som ändå måste till

och här står jag och tror att jag ser vad ni tror

med kärleksbeblandat avståndstagande och mer än en gnutta hopplöst förakt eller ligger jag möjligen krossad under ett ton-tungt

feltramp med plötslig insikt om att det inte spelar någon roll för vi ska alla bli förvånade till slut

men jag säger: Jag ser dig, och på riktigt

min mun talar i oändliga ramsor runt ditt behov

faller som regndroppar gör orden idag

och när du sen vill att jag aldrig ska tystna

så går du för att aldrig höra min tystnad

men just idag är jag en outsinlig bäck och hejdlös och

i morgon kan du skapa smärta för den dagen som inte är

är aldrig nu och inte här

Mitt i snittet på vattenmelonen kom du och

dröp som saft och låg med din kropp som min

som för långt tillbaka och din själ var min själ min

dessa små spratt som livet sprätter som plågade

eller fria höns

eller vad livet nu kan liknas vid

med framgång kanske

Levande väsen

En blåklocka slår långt borta dovt och rymligt
ljudet studsar som en boll
mot höjd och stillnar i solen
i den skall vi sitta med ryggarna mot en vitmålad vägg
där rosorna klänger och skapar en glänta i tiden
mitt i skall vi vara
du som jag

så enkelt utan allt
flärd och tankar

varelser av ljud och luft
som aldrig stelnar

Ord och ord

ögon och armar som flaxar

som ofärdiga fågelsmå

vill och vill

och vill förklara sitt liv på alla språk

utom tystnaden

den jag hade förstått

och sett lyfta