Om morgonen

Jag gick ut och alltet kom till mig i en vind
det var morgon den tredje dagen
Rama fanns inte

hur människor byggnader och djur
rämnar bryts och blöder
allt fanns inte
och inte ett tungt hjärta i sorg
orden varken skrek sig i tvångströjor heller
och ensamt var det inte
för den fanns inte, den ensamheten

inget upplevt, saknat och omvandlat
vare sig påbörjat eller avslutat
och obeskrivbara ord
låg likt ömsade ormskinn
utan innebörd

jag steg upp och jorden
en gyllene morgon före invasionen
ingen ängel hade fallit som en meteor in i förbannelsen
det var gott utan blod och horn
summan av det möjliga lidandet var konstant
oviss

Alltid finns den som tuggar på äpplet
och går först mitt i en mening med röda
läppar runt
de självklara orden
-konferensens alerta förstling

Alltid någon vars steg redan är
bestämda som om golvet var smyckat av dessa framtida
guldkantade fotavtryck och någon, denna någon, bara behöver lyfta
benet i ren reflex
för att hamna först och högst
på pallen
där medaljens bländande glitter
håller massan
frågemassan
på avstånd

Det finns en mening
den börjar med stor bokstav och slutar med punkt
Det är meningen.

det är ett renligt folk

leksakerna blir duschade när pojkarna
pangat med plastgevär och småflickor öst
sand i sina giftfria spannar

övervakade av falkögon
från balkonger med halvslutna ögonlock bakom vilka
minnen vinglar oroväckande efter glada grillkvällar

det är ett fredligt folk

med kort blomning
från öra till öra
sprider sig ett sommarlångt leende

och de slår inte på någon
annat än med kyla

de kan namn på många ting
och tingen blir nästan som till liv ibland
i deras strupar

som äter ord
på inglasade balkonger

och när själar bjuds upp till dans
klär de sig i kropp
som går ängsligt mot baren
för att slukas av mängden
av okända skuldrors armbågar

det är ett indignerat folk

smyger med sina hörntänder
invid en fondvägg av svart eller vitt

tittar i spegeln och ser bilder av infekterade sår
grinar illa, grinar gott, känner vittring

klipper med ögonfransar, lägger på ett lager hud
och ljudar goda ord

Du ska dö med en röd blomma i fönstret
en ensam julros i slokande januariljus
som den andra

Den första tog mitt hjärta
och dina flämtningar ekar i hålrummet
det är allt

Vem är det då
som tar min historia

snart finns inga röster kvar
röster jag inte lyssnade till

När du ropar ska jag komma
när du tänkt mina händer mot din nakna rygg

nästan som sorg
blåser en sydlig vind

och en föraning
intill vindens slut som likt tystnaden
hänger slät

men namnet ljuder
svagt och jämnt som ett brus
i vilket stavelser blir gängade till intighet

stillhet
ska jag svara när du ropar
kommer jag till gränsen mot drömmen

går ifrån en sömn genom en rostig grind jag aldrig
uppmärksammat i grönskan där den vuxit
sig hård
under din mjukaste röst

som övat mitt namn, droppat mitt namn, ägt mina dagar