Ännu är gården fylld av ljus
och vingar och grannlåt

översång och undergråt

livet finns kvar
med sitt sökande
genom rutan

på korta ben, steget efter
stumsyskonet stannar nu, slutar följa

slutar jaga så plötsligt
och skälvgråter på stenbänk

lyssnar till de snabba stegen som skrattar bortåt

men har upphört

ja, sitter där bara, sistsyskonet och

tittar upp mot himlen
med ansikte ristat av sol
det är naturordningen

den godtyckligt repande strålen
gassar som mjukaste udden ändå

och bär doft av skärblomma
till asplövsbarn

Ibland skänker jag en tanke

(en gåva som aldrig kommer fram, aldrig ska famnas
ett svettigt blomsterbud på jakt efter en adress,
han ger snart upp och går hem)

när jag kör genom natur som rullar åsar
och porlar bäckar, och pockar efter givmildhet
via sina eleganta erbjudande

och det är också allt jag ger
när inget längre blir större än det var
likt en somarljusdröm i februari, nej den tiden
är förbi

det är bara en vindil nu
en lustdragning i mungipan

att jag ville dig väl
men ville dig också - mig

Nog var vi ett träd
och min vintervandring
var underjordisk

nästan synlig och skälvande

nog var jag en sång
i det gamla grenverket
och där vi sjöng mig

men väl spridda sen
över glansiga ytor
på darrande löv

(var vi inte parentesens streck, nej allt utom och allt inom)

som väl var ändå
besjälad kroppskamp
och rofylld atom

och nogsamt även
namngivna i fårad bark
och ådrad vinge