Hon vilar i glömska
på blå bolster, dun och fjädrar
sover inte, är inte heller vaken

kroppen fylld av avlägsna toner och huden lik jordens yta
innanför dväljs i det fördolda
vilar som mystiken i tankens röda aning som nyligen slank in
vad?

och varför
fingrar sträcks mot undflyende vilddjur, tamdjur, gläfsande hund
vid staketet mot någonstans vilar den snart med fuktig blick och halvöppen käft
håller inne och stänger ute, markerar gräns

det var inte rätt, inte heller rätt eller fel
var bara
ligger det förflutna hjärtat, det som seglade likt en jaktfalk
skådad framför glömskan