Ur en epok när
andra ord levde inom
främmande kroppar

tystad mening som
ligger kvar täckt av lång tid
och stilla jordmån

multnad i sköra
höstfärger som skvallrar svagt
om hur livet lät

och hur det klädsamt
och grovt grävde dagsverke
i rutigt kläde

hur män svor och log
och kvinnor värkte fram liv
för våra otack

hur kampen fortflöt
för dessa tomma ögon
man aldrig tänkt sig

och drömmarnas korg
flätad i mörkerfliten
så dekorerad

att när detaljen
i dessa små skiftningars
andlösa stolthet

lät sin mödas verk
sträva i annan riktning
från skog mot stadsljus

blev viljan gudlös
och tömd på återskallets
levande väsen

det karga arvets
torra svalg törstar ännu
i ordlösa prång