När du ropar ska jag komma
när du tänkt mina händer mot din nakna rygg

nästan som sorg
blåser en sydlig vind

och en föraning
intill vindens slut som likt tystnaden
hänger slät

men namnet ljuder
svagt och jämnt som ett brus
i vilket stavelser blir gängade till intighet

stillhet
ska jag svara när du ropar
kommer jag till gränsen mot drömmen

går ifrån en sömn genom en rostig grind jag aldrig
uppmärksammat i grönskan där den vuxit
sig hård
under din mjukaste röst

som övat mitt namn, droppat mitt namn, ägt mina dagar