Nog var vi ett träd
och min vintervandring
var underjordisk

nästan synlig och skälvande

nog var jag en sång
i det gamla grenverket
och där vi sjöng mig

men väl spridda sen
över glansiga ytor
på darrande löv

(var vi inte parentesens streck, nej allt utom och allt inom)

som väl var ändå
besjälad kroppskamp
och rofylld atom

och nogsamt även
namngivna i fårad bark
och ådrad vinge