på korta ben, steget efter
stumsyskonet stannar nu, slutar följa

slutar jaga så plötsligt
och skälvgråter på stenbänk

lyssnar till de snabba stegen som skrattar bortåt

men har upphört

ja, sitter där bara, sistsyskonet och

tittar upp mot himlen
med ansikte ristat av sol
det är naturordningen

den godtyckligt repande strålen
gassar som mjukaste udden ändå

och bär doft av skärblomma
till asplövsbarn