Jag kände en gång en man som hette Brian
En gång när han kom hem till sin husvagn efter en sen
kväll på puben stod den i lågor och hans fru
och tre barn likaså.

Det var vi floden. Den vackra floden Avon.
Så hemskt nära vattnet.
Där ligger fortfarande en husvagnspark. Jag har bott där
en gång i tiden som en parentes.

Efter det var hans glas sällan tomt och han skrattade högst.

Och förresten var hans hår lockigt och ljust, snudd på albino, men ändå inte, änglahår.
Och rund om kinderna också.
Ingen kommenterade någonsin att han alltid skrattade högst och att han i skrattet, när det nådde högsta höjd, vände ansiktet uppåt och blottade sin strupe.

Eller att det ibland slapp ett gällt läte ur honom, som om han ylade mot taket
eller mot himlen eller månen bortom taket.

Det var barnen som gav sig till känna i hans röst, så lät det.
De kunde lika gärna ha kommit in genom dörren och sagt sina namn
och sträckt fram sina händer, förutom den yngsta för hon var bara ett år drygt.

Å andra sidan, vad har liv med ålder att göra. Det kommer tidigt och stannar till slutet.
Det tar sig ett hem och är på livstid.

Ingen rörde honom
eller spelade på hans spända strängar, och inte heller på egna ostämda i futila försök att frammana
någon sympatimelodi. Man gjorde inte så på den tiden. Man stod stark, tog spjärn lite i smyg för att kunna fånga honom i fallet, om han nu skulle vackla.
Men man såg honom aldrig gå omkull. Det var bara den där rösten. Klangen. När kvällen blev sen.

Och jag skulle kunna påstå att sorlet la sig, att andra skratt tystnade, att skämten dog ut. Men så var det inte. Allt fortsatte tills det var dags att gå hem, när ingen längre
ville servera någon och lamporna släcktes.
Fast ändå, något dämpat, som om ett isolerande hölje lagt sig, en seg hinna av främmande material, genomskinligt och hudliknande.
Och på väg ut genom dörren, om man tittade noga, kunde man se tanken på förkolnade rester skymta fram i ögon som inte ville möta ens blick, och ge vägen hem ett annat skimmer. Eldgata.

Och han var inte den som försökte få med sig någon kvinna till bilen för en tur på till någon ödslig plats, eller hem. Kanske hade han lovat celibat. Eller så var det bara en otänkbar tanke att närma sig eller låta sig närmas. Inte för att han någonsin skulle sträcka fram sina starka rena fingrar. Varför plötsligt i fel tid när de inte fanns till hands i rätt.

Varför någonsin nu eller senare, när de höll om en ölsejdel i stället för att formas till räddande händer. Frälsarhänder.

Ja, det är bara min tolkning. Sanningen kan vara någon annanstans.

Men jag tror att alla önskade, med samma kraft, att han inte skulle vara där, och önskade att han skulle vara där, nästa gång man ville ta en öl.

Är det kanske så skammen är beskaffad, och påminnelsen?