Hon viskar mig mörker

där det lever hudlösa varelser
rivna av taggtråd och utsatta för
livsuppprätthållande beröring
massiv insats, ett teknikens under
i natten
lena händer som vill visa vad
ingen kan veta
bara tron hissar flagg och vill rädda
det som räddas kan

vita dräkter i skuggvärlden

vill skona den lilla rösten
den förkävda viskningen som önskar sång
trummor och trumpet och en slinga
där ingen mening blir hörbar

i det översvallande utbudet

hon viskar mig mörker
en gång viskade hon mig dag
och sjöng mig framtid
jag tror det var så
det finns ett minne

därför dessa ljud i natten

hon viskar mig tvång och tvivel
och ord med bokstäverna huller om buller
likt en dyslektisk mara
hon vänslas med mörker i mörker där jag inte
kan urskilja annat
än kyssande vind mot rutor
skallrar utanför
min mur
vittrar av läpparnas attack

mina lemmar kapade och upphängda
med ojämna snitt
som om en slaktare arbetat extra
några timmar för att kunna ta sig en glad kväll
och till allmän beskådan och varnagel
på torget runt vilket pöbeln flockas
och jublar och frossar så att flottet rinner från trasiga tänder

såsom folkhopen alltid gläds åt en kropps snöpliga upplösning
åt sin egen manifisterade skröplighet
och skammen med bockfot som inte syns
bara en pöl av slemmiga rester
man undviker att trampa i

men varför klandra människan
när katten får jaga sin fågel i fred för kritik

ja, varför

därför
hon viskar mig ursinnet

avståndet och kylan
en isande lovsång till det civiliserade föraktet
mot vilket begäret gröper med sin pik i ena handen
och den andra blossande kinden
slår med sin hacka

hon viskar mig grova hål
från vilka blodet väller fram i märkliga färger
inte alls rött
snarare som var från bölder
som nu skall förintas
en gång för alla

därav djävulens aura så färgad
att gud blir ett blekt alternativ

hon skall göra min kropp ren
som en illustration till den rashygieniska tanken
i någon bok från trettiotalet
där allt av ondo
och ovälkommen art
drivs på flykten med frätande medel
mellan gedigna pärmar
som man öppnar i smyg och upphetsning

man har nåt, man har nåt
av det förbjudna
av skallens form och omfång
av tattarblod
och hat väl inslaget i brokigt presentpapper
bakom ett följsamt leende
och drömmen om dans runt öppen eld
till förföriska kjolar

hon väser mig ormens tunga
i förnekelse av paradiset
ett ljus
som stod rakt och talade
ett släckt ljus vars sista suck sökte avgrundsdjupt

mörker

hon ger det sin röst
den är överlämnad enligt någon överenskommelse
ingången och undertecknad
långt ifrån min vetskap
sparad i ett dammigt arkiv, tills nu

hon släpper det fritt och tyngdlöst
i en viskning