När som ett element långsamt förtvinat under egen tyngd och återstår endast som en åverkan som inte ens ett minne ur vilket alla ord sjunkit till botten som jag inte ser när som min skräck inför att bli utplånad av massans giftiga avdunstning vilken ständigt spärrar vägen till en solitär när som bara långsamma förslöade smekningar återfinns i en ohörbar dröm om skvalpande i morgondis på ett idylliskt vykort så kolorerat av verklighetens hån och längtan och aningen om att klyva den flytande kylan som lovat att slutas ovan mig till fullkomlig enhet
Smygande steg och spadar som gräver de outtalade ordens dike fodrat av ätlade tankar och unkna kroppsvätskor där man fallit ner under sin berusade hemgång från en utopi av soldränkt kyssgata och böljande muskelspel till trygghetens nymålade och på insidan flagnande galler bakom vilket jag blir den människa som helst av allt, hellre än allt, ingenting