Haikusvit i julibölja

Det blå ögat är
varken solmåneplanet
endast jordskreva

skyddslöst öppnad famn
och som tårfylld kropp röjer
ett sommarhjärta

bultar i blottad
skymning när som sol träder
den sista dansen

lövad bana mätt
av klackar och läpparnas
tryck och blodfylla