Jag bär en kärlekskappsäck

Den är inte en modern modell med reglerbart handtag och lättsamma hjul
Alls inte
I generationer har den burits och nötts
och axelremmarna skaver och handtaget är så slitet och fläkt att handen som bär snart efterliknar sin börda
Den är gammal som gatan, och äldre och rynkig som en soldyrkande dam

Så tung ibland att de stunder jag väntar på perrongen,
och har ställt den säkert mellan mina ben, för mig tillbaka till den flygande
känsla jag erfor vid resans början

Men sen på tåget när den ligger slumrande på bagagehyllan
kastar jag en blick och förnimmer dess ömtåliga innehåll
och vill
ja, jag vill bara beskydda
hjärteviskningen och gladögat
som ligger där och väger tungt