Högst på rutschkanan
har sommarbarn vuxit fram
till slutlig landning

det går en strimma
av ljus och fäller svaghet
genom taggigt snår

i nyförhandlad
höstrustning och skrammel av
kommande försvar

tvekan inför språng
med blicken tom mot fjärran
barnet är stort nu

glider oss förbi
och tar mark på vindmatta
gulnat hår och löv

bidar sin tid kan
sin kunskap om rörelse
väntar på en blick

som kan se bedrift
och vad den innehåller
när som bemästrad

i speglingens tid
hämtas barnen in och sätts
till bords i skymning

omsluter barndom
en ask med snidat lock i
furutung byrå