När dag slår upp dörr
så viskande och nära
din krossade dröm

när höst tar scenen
i besittning strax intill
ditt multnade hopp

när änglarna flytt
med mörkare vålnader
och himlens istid

ska ta sin början
och sakta förgrena snöns
hårda kristaller

och släppa köldens
löfte om intighetens
tröttande närhet

kvinnor som krumma
gräver i rökfärgad jord
silar sol ur sot

barn som gläfser
ut ur såriga strupar
åldrig ödessång

män som hukade
på vägen mot ingenstans
söker en lykta

glimmar falskare
än en lockande hägrings
fåfänglighetsljus