Övervuxen

en lie som kapar längs med
fotknölarna, tusen kroppar
och tiotusentals dagar
som vajade i vinden
skurna till marken med ett rent snitt

avverkad

går sakta mot minnet och ifrån
håller ett avstånd
som inför ett opålitligt djur
och hinner ibland bara inte ifatt när
det plötsligt sätter fart och springer som ett
jehu i kängor av silversteg

och allt man ville var att klappa det på huvudet
och kanske säga något lugnande

jag tror han där
och hon där
med hakklappar och dregel
hängande i kaffekoppsöron
när solljus smyger in
och spelar en gammal slagdänga
på slitna tofflor
också vet

nyss städades det
nu är alla vakna
och dammet yr