När du ropar ska jag komma
när du tänkt mina händer mot din nakna rygg
din röst som en sydlig vind
bär en föraning som intill vindens slut
hänger slät och liknar tystnad

att namnet ljuder
svagt och jämnt likt ett brus
i vilket stavelser blir gängade
till intighet
stillhet
ska jag svara när du ropar kommer
jag till gränsen mot drömmen
går ifrån sömnen genom en rostig grind
jag aldrig tidigare uppmärksammat i grönskan
där den vuxit sig hård
under en mjukare röst

som droppat mitt namn, övat mitt namn
ägt mina dagar