Frälsarkrans

redan så många meningar
om moln som skingras
jag ska inte ge dig fler

och själv, jo
jag vrider mig som en mask nu i den klibbiga
vårldsamma solen som inte ens lyser
som jag trodde

varför försöka
när vatten ska droppa
eller åska gå fort förbi
som fanns den aldrig

förklara
hur dagarna med dig kom
och gick sen

varför det växlande vädret
när jag grep efter kransen
där den hängde orörd mot skogens hud
den magiska dag
vid sjön vi tillskrev trygghet
bara för att räddningen kunde finnas

när som korna doftade exakt på sitt
avstånd till där jag njöt dig, och flugor
surrade inom väggar

fast drunknande
möjligen räddade

såg vi en stund med gemensamt öga
en halvkvävd aning, ett onåbart
stönande i försök att fylla igen
revorna i himlens tyg som
rovfåglarnas orsakat, liksom tidens sårkanter
var deras ansvar
så befriande

i det begränsade oändliga rummet
hur frälsningen lät mot mina fingertoppar
och hade naturens nyckfullhet
som förklädnad
och som kärna