Nedräkning

i en stol på hjul, armar och ben vinklade
lite hursomhelst, benknölar spänner huden till bristningsgräns
ögon virrar, mun är stum men dreglar och biter i ett sargat
finger, det redan skadade är det enda hon når

vänder
jag mig bort i slutet rum
har en man rivit ut ett öga och bitit en läpp
tänker som en gud ibland som en djävul
i kampen mot sig själv

men just nu är han lugn som något han går och grunnar på
de skjuter ihjäl varandra här utanför, den kommer närmre
den tunga elden virvlande röd släpper granater alldeles
utanför striden mot sig själv

i skyddsrum av tunn hud, splitter
som summan av lidandet
konstant
när det räknas med raka fingrar