Flodsång, del två

De skulle skratta också om jag vore där
nu skrattar de i mitt böljande landskap i mitt minne
rödkindade båtar i champagnerus, så glada
i flodens mittfåra, en glad dag på vatten med tilltugg
jag tror att det är glädje som flyter
men jag ser uttyckslöst på dem
men inte avvisande
varför avvisa lycka
som kommer mitt på floden och drar förbi
med klingande skratt som mojnar i nästa krök

för annars ligger lyckan mest på en divan
i en film från fyrtiotalet och äter praliner och väntar
sin väntade kärlek
som en riktig diva
så medveten om sina företräden
och absolut oåtkomlig
så övermedveten att det blir
patetiskt
ingen skamm i kroppen eller någonstans

inte floden heller
men varför skulle den
tillskrivas något alls
förutom ett flöde

den kan ju ändå inte ympas
och inte beskäras
det är inte lönt att gå fram med gräsklipparen heller
och hörselskydd och svettig pannan för att tukta
den har sin egen ordning
och gäckar dig

vi måste följa och fånga
och benämna och ordna, så vi gav den namn så att den kan presentera sig när den når havet

jag sitter vid min flod och klappar den lite förstrött som vore den en hund som sprungit av sig och nu ligger loj under ett träd där den sökt skugga. Jag förväntar mig inte så mycket, tänker inte ens ordet; förväntan, inför det stilla flödet, den neutrala handen som bara är och kanske inte ens är min och ryggen mot en trädstam

men ibland har jag klätt den i siffror som jag upphöjt till två för att dräkten ska

passa
jag räknar för att se hur snabbt den rör sig och var den kommer och går
men det blir alltid en glipa där jag måttat fel och sömmarna är inte helt lyckade heller
vet aldrig vilka stygn jag ska använda eller hur många siffror i rad som är passande
jag har utarbetat ett eget beräknande system för att jag måste, eller också drunkna i flodens rytm

och där står de och hänger mot räcket plötsligt
och där stannar hon i sin gång bortifrån plötsligt
och alla står de som gamla stenbyggnader, där på bron nu, mellan vilka band
har knutits över gator som skiljer, band som kapats, hus som övergivits och barn som fött barn och kullersten och klackar och de har inte helt glömt hur kyssarna lindrade och förde generationerna vidare och vidare runt köksborden och det ångade ur grytan kalla dagar och varma kavlade man upp skjortärmarna och hur radion plötsligt fanns och bilen och de snabba tågen som kunde uppfylla alla drömmar man inte hade medan man arbetade på fälten och buntade nya tankar med gummiband om och tog till marknaden

och ändå kastar de, som på en given signal, sina uråldriga själar i vattnet, och vattnet sväljer och sluter sitt gap sen
hade jag inte sett det genom vattnigt öga så hade jag inte trott på
vad jag bevittnat

ska jag tänka på detta svek så blir det riktigt hemskt
så jag tittar på filmen i stället
och förstår att lyckan som ägde allt på sin vita divan, allas beundran och världens applåderande blickar
måste vara gammal nu, så gammal och död som kanske en dimslöja ovan denna flod som sitter hos mig och väntar och aldrig vill sluta
aldrig vill någonting alls, det är bara jag som vill säga att den aldrig vill sluta, för vad vet jag, och vem är jag att besjäla en flod och avsjäla mig själv

jo

vill jag frånsäga mig min själ och ge den till floden så gör jag det, det är min frihet, eller kanske mitt trots inför flodens spakhet, när den står som en byfåne med kepsen i hand och stammar inför patron den allsmäktige
högmodig och mäktigare än floden, det blir mitt straff
att räkna dess rytm
medan den bär vad jag gav

och snart kommer att dyka efter
så vems är makten

men jag kan dansa vid detta stup för det är inget stup
jag kommer att falla mjukt när fallet blir till
och aldrig så fri

och faller jag i bilder av tider som gått, retuscherade och tillrättalagda utan vassa taggar och rostiga spikar

om jag faller alls

i detta böljande landskap
finns inga skärande kanter
och det går aldrig höga vågor på floden
för det är trots allt en flod med
begränsad rörlighet som flyter dit den ska
och ingen annanstans

kanske en kärlek som föds här bara kan flyta lugnt
och inte slåss med skrämmande vågor eller spegla
sig eller klä av sig med beräknande
pregnans väl dold visa upp sin ymnighet som naturens falska under när sanningen
kommer fram blir nakenheten kanske så oskuldsfull som synden i syndarens ögon bara sin egen essens, oantastlig och allt annat som var utanpåverk var inte riktigt på riktigt och var aldrig riktigt här och ursinnet som slängde sig och sitt porslin i väggen, det fanns då medan fasaden var orubblig
men nu blev kärleken plötsligt ett litet barn som tittar ner i floden på ingenting och på allt, fångad i andningen, vilken förvandling när det hejdlöst krävande barnet slutade skrika, och allt blev tystnad och i tystnaden: