Flodsång, del ett

Vid floden är tiden liv som stillnat som jag
som sitter ren som en blomma, hel och öppen
har jag ingen färg på min person
som inte blivit sedd för att blommans färg är tveksam
och utan referenspunkt i skalan av klara
nyanser


Finns inga fiskar i floden, finns inget liv där floden är
tiden som stillnat till liv som jag som satte mig mitt
i en rörelse och blev den rörelse
som stillheten kostar

En fågel finns
och en sång ur en fågel
och ett slut på en sång ur en fågel
eller ett uppehåll och en väntan på
I denna väntan under detta slut finns en flod som stillnat
i en tid som varit rörelse som nu är liv när det är som enklast


Jag tittar på
när nästa ton ska komma avklädd, avskalad kläder och sång, fransar och trådar och tyg
och hud och hundskall och steg och fingrar som knäpper och knäpper
man knäpper alltid två gånger minst och visslar tills luften tar slut om man är glad
och osäker på hur glad man är


Jag är skalad, jag är ren och sann och jag vet en flod, den finns och jag sitter för att jag satt mig ner som en kropp utanför min intention som inte finns men som jag styr mot detta vatten men inte på grund av törst använd som liknelse


Nej
Inte för något


Som när jag var ratad bortskämd tystad trängd fångad fängslad när jag var en psalm som ett nummer i en kyrka innan struparna öppnats för hyllning av den gud till vilkens ära jag skapats. Om det bara vore för detta enda goda vore då hela livet gott. Församlingen enda lunga. Men du sitter redan och präntar inbjudningskort i rökring mot taket. Vill djävulen vänligast komma på middag, en tåspets och tungspets. Om svar anmodas.

Ja, du
det finns kanske mycket att säga om en flod
det mesta får bli osagt
som tusen frågor som ställts om och om igen
och var och en tror sig först
och tror man ska rycka till inför frågans berättigande
och söka svar
du misstar dig
när du ber om läkning

det är inget man ber om
Men i den flod som tilhör mig
som jag fortfarande och alltid gör anspråk på
flyter vattnet tungt och stilla
den får ha sitt avskräde på botten
den ska inte renas
den är vacker
varken mer eller mindre
och där fortsätter jag sitta
välbesutten
på det språk som är lämpligt för det tillfälle som är givet


blev jag påklädd och ställd så att jag satte mig ner liksom jag med mina egna händer tog min kropp och tvingade knäna att böja sig och ta emot gräset på sluttningen mot floden


Det finns inget stup
men du kan dansa vid detta stup, så fri
blir din kropp aldrig och din tanke ett kristallglas
innan det splittras
du kan kröka dina tår runt fallet
och bli till
en flod
det är ett jag
och måste hållas inom dessa ramar
ibland gammal ibland ny
som detta jag är ingen flod som flyter men stannar gärna där för att betrakta en ansamling och en beständighet eller en bestående föränderlighet eller löv som flyter


men i din flod, säger du
i din flod flyter inga döda barn
och de ofödda göre sig icke besvär

Jag är född här men jag föddes någon annanstans
jag fick vara med ändå
inte för att det fanns något manifest som sa att alla skulle få finnas
utan för att de såg mig, människorna som en människa
vad du strävar efter nu
kan du lika gärna glömma
det finns inget deltagande, inga optioner på medlemskap
bara konstlade sammankomster av människor som speglar sig i varandras ögon
spegelglädje
spegelsorg
ofödda ögon

du misstar dig
det flyter alltid dödat liv
guppar fram i flodens rytm


hur ser jag ut
vem blir jag framför dina ögon, någon annan
varför tar du mig och vad kan du ge mig och hur uppskattar din blick sitt värde när det studsar tillbaka som en studsboll från en vägg i en lagerlokal

Den dagen floden blev min, kom att för alltid tillhöra mig
tror jag att det regnade senare
fram emot kvällen före skymningen föll
och gatlyktorna tändes men om sanningen ska fram
vet jag ingenting säkert förutom att floden blev min
och förväntas så förbli
för det brukar regna lite i mitt minne
jag undrar ibland var kärleken blev av
varför den inte följde


i går såg jag en blå häst
på ett fält i en vit sol
det var en skugga, en spegling förstås
som gjorde att hästen för ett ögonblick sjöng en blå ton
likadan som andra blå saker
hav och himmel
som är blå och inte heller blå

Det är min flod
jag har älskat i ett fönster som vätter mot den
däruppe på andra våningen i korsningen
i den kyssen som aldrig upphörde
blev den min
men om du frågar mig om färgerna
hur de såg ut just i den stunden
skulle jag inte vilja svara
för då
var kärleken något annat
för det första så fanns den
som färglös och en palett

för det andra var den privat

och uteslöt färgen

när floden blev min

hörde jag en viskning på tredje språk

om sanningen ska fram

och talade jag någonsin i tungor

måste något annat backa för att bereda plats

här finns ingen som viker en tum

man utökar vidgar och befäster

producerar bilder med namn

och befäster

det finns alltid en ny strategi när offret tröttnar

och reser sig

sträcker rygg

och går sin egen väg

det finns gropar att gräva

och folk med spadar att leja

som livnär sig på att gräva gropar

lagom djupa för sanna utsagor

såg jag spår de lämnat, blödande hjärtspår på trottoaren av det språk

jag dricker, längtansfullt som

en otuvecklad höst

där våren slagit ut så många gånger men tiden stannat

i den aning av höstgul smekning av träden som kantar floden

jag lämnar

Jag har haft, gått nära och stannat kvar och jag vet hur jag saknar

om jag saknar röster som steg
men vid floden finns ingen saknad, ingen talande natur och månen har varken mun eller ögon som plirar mot oss

nu blir allt snart övertydligt och ni ser för mycket. Jag skickar er till bron därborta, den har svarta smidesräcken på båda sidor, vad annars

Där borta kan jag inte urskilja er, ni är figurer som går fram och tillbaka, utan ögon, som månen, så länge jag vill och jag vill inte ens vinka

Jag borde lärt mig för längesedan, det har jag förstått hur ramarna finns på plats för att hålla ett innehåll på plats och det som är utanför att stanna utanför. Det är så enkelt och det är vad man lär sig medan man lär sig annat i en skolbänk, vid ett middagsbord
i andhämtningen efter ansträngningen när man läser en saga och sidorna är styva bilder som sågar fingrar i småbitar när man går i en värld som är någon annans lekplats dit man inte får gå vare sig man betalar

Där går Eva

Jag ser henne bakifrån

Hon går ensam, hon är gammal men rör sig flickaktigt på något sätt, vilket sätt? Det är inget jag måste veta, antar att paradiset är ett tröttsamt ställe att bli bortjagad ifrån

Men du måste ändå ställa alla frågor som bubblar till och upp i din mun utan att en tanke fäller ner bommen

Och din fråga kan vara befogad när inga svar finns att vänta

Hon går i vita skor och framåt eller bortåt även om jag ser henne bakifrån

Men den vill ändå inte ha något svar likt så många frågor som svävar en stund i luften mellan två munnar

stumma fiskmunnar som pratar i en förorenad flod där jag satt mig ner med hjälp av mina händer som styr min kropp

För mig är floden alltid ren

jag är ingenting för floden

det finns ingen talande natur

inga skrattande träd

det finns ingen saga

det är vila jag söker, ingen bild av naturen, eller en bild av naturen i vila

fingrar spretar, munnar sluts sedan de öppnats, det finns mycket som är som det är och får vara som det är men om jag skulle välja att förbli sittande här vore jag inte som jag är, jag skulle utgöra en fara för denna människas säkerhet, hon skulle inte få vatten och inte mat, regnet skulle kyla och vinden drabba och en epedemi skulle bryta ut

En epedemi befaras alltid följa

Hon skulle inte få någonting, om jag sa "förutom stillhet" nu skulle jag säga för mycket

Jag har sagt för mycket, min mun sluts för att den har varit öppen

Det är inget stup om du inte faller, du kan dansa här vid branten, dina tår kan krökas runt fallet och du stå kvar tills fallet blir till att resa mig långt bort, att komma nära och lyssna på sagorna jag gömt i dina ögon när de föreföll kalla avgrund och inga ord stod skrivna i den smalnande blicken och inga ögon fick ansiktet med sig på resan mot

mellanlandet

i ständigt växande alldeles utanför årstidernas monotona hasande med tiggarburken skramlande mot söndriga byxben

ja, herregud

talar inte men svarar vid branten:

det går bra att dansa och skratta ditt djärvaste skratt så fri blir din kropp aldrig och din tanke en kristallkula innan den splittras

(fortsättning följer)